att ge sig hän : 140127



Dagar blir till veckor och tiden rinner mellan mina fingrar.
Jag har lusten men tröttheten tar överhanden varje kväll.
Så tills jag kommit på rätt köl igen får ni leva med sporadiska inlägg.
(Jag trodde det skulle gå snabbare att komma till rätta än det gör).

Jag far fortfarande i min bergochdalbana på jobbet.
Ju fler saker man inser att man kan hantera, ju vidare blir ens synfält och man inser att det finns så mycket mer att hålla koll på än jag från början trott.
Op Väst som är min arbetsplats ska jag villigt erkänna var lite skrämmande att komma tillbaka till.
Jag hade det SÅÅÅ bra under min praktik på Op Öst, min trygga tillvaro.
Väst hade har bara gästspelat på några veckor, och de veckorna var bra men de var lite skrämmande också. Inte alls samma stämning som på Öst.

Men OJ vilken skillnad det är nu när man kommer som kollega.
Om det beror på det eller något annat vet jag inte.
Jag känner bara en enorm skillnad och det där "skrämmande" är jag inte riktigt bekant med längre.

Dock har jag kommit till en punkt.
En vändpunkt.
Sådana här vändpunkter får jag alltid på nya jobb och praktikplatser.
När det står en upp i halsen på att vara alert, glad, framåt, på och alltid villig.
Varje människa möter dagar då klockan ringer extra hårt in i öronen och dagen liksom fortsätter i den där sega dimman.
Det är helt ok så länge man gör sitt jobb.
Men som student eller ny på jobbet tillåts du aldrig ha de där dagarna.
Det är nog det som är mest utmattande.
Fast mest är det glädje, glädje som gör att man vill ge sig hän.
Jag avslutade på topp i fredags.

De senaste två helgerna har jag spenderat på ett nytt ställe i stan.


Ett festligt ställe som har krävt festliga förfester.
Verket.
Karlstads nya nattklubb som ligger i connection med CAVA42.

Själva stället är inte så anmärkningsvärt.
Trevliga vakter och personal i entrén men sen tar servicen fullkomligt stopp.
Barerna har fattigt innehåll och stroppig icke tillmötesgående personal.
Tråkig attityd.
De hade innan byggt en förväntan på inredning och att gamla Nöjesfabriken skulle vara omgjort.
Inte så värst.
Här hade jag vänt i dörren om det inte fanns något mer.
Men de har något.
De har det bästa dansgolvet.
De har näsa för bra DJs.
De levererar house på högsta tänkbara volym.
De skapar en känsla av att "här kan jag stå tills solen går upp".
Som jag längtat efter att bara ge mig hän.
Nu finns stället.
Hoppas bara de jobbar upp resten av stället så kommer de i alla fall få en stammis.
Gillar du inte house finns gamla rockbaren kvar vägg i vägg, och det lugnare CAVA42 fungerar som lounge.


Glöm inte bort att ibland, då och då, ge er hän.
Vad det än handlar om.
Det är en underbar känsla att bara låt sig dras med.

e.




bergochdalbana : 140116


Varje kväll kommer jag hem och känner hur tungt det är.
Huvudet.
Det är så tungt för det är så fullt.
Jag har en bild framför mig där huvudet är till bredden proppat.
Inte en pinal till får plats.
Jag däckar oftast innan tio.
Försöker sova så jag får rensa ut allt i huvudet.
Dock vaknar jag och enbart hälften av allt har hunnit bearbetas och en ny dag tar fart.
Mitt i allt detta ler jag som ett fån samtidigt som jag tvivlar både en och två gånger på mig själv, på vem fan som godkände min legitimation?

Typ såhär? Fånler och skallen spricker liksom.

"Så nu kan du bocka av det, nu kan du det"
Säger min handledare efter ännu en ny operation jag sett EN gång.
Ursäkta KAN?
Det går i en rasande fart och jag antar att jag utvecklas även om det inte sker i samma takt.
Det är en bergochdalbana.
Självförtroende far än upp än ner.
Det kan vara dag till dag, operation till operation eller stund efter stund under ett ingrepp.
Som igår, efter en dag innan som varit lätt kaotisk fick jag äntligen en kontrollerad situation.
Jag satt precis och tänkte alltså vad skönt att få känna sig bra, så BAM från ingenting sticker patienten iväg åt ett håll patienten inte alls visat att den var påväg åt.
Snabbt på allt, gasa, kör PÅ PÅ PÅ och så var vi på lagom höjd igen puh!
Ja jag fixade det!
I eftermiddag hade jag en relativt på pappret "lätt" patient och med en lätt huvudvärk tänkte jag, åh nu ska jag köra en "vanlig skolnarkos", som på praktiken.
Nä då kommer en anestesiologen och sätter på saker jag inte är riktigt van vid och rattar runt och lämnar mig med en typ av narkos jag inte alls tänkt mig.
Men visst, det var ett tillfälle att lära, återigen, så summan blev mer intryck och ännu mer ny kunskap!

"Jag har hört att det går bra, att du tar för dig och är duktig"
Ord man är svältfödd på i denna bergochdalbana.
De kom så lägligt och jag sög åt mig varenda ett.

Sen gick jag hem i detta vackra vinterland.
Jag gick igenom delen av staden där allt började.
Där jag börajde min sjukvårdskarriär för tolv år sedan.
Då när jag jag var påväg åt ett helt annat håll och hade inte en aning om hur långt jag skulle gå.
Med kaffemornar, pillerpåsar och blöjbyten varvat med städ/tvätt och promenader.
Ibland skulle jag vilja stå hos vissa av de där tanterna igen, fast nu, om de levde, som den jag är idag.
Prata med dem som jag är nu, hjälpa dem igen.
"Bara" brygga kaffe, räkna piller i en påse utan att veta ett skit om vad som är i påsen och be dem svälja dem, och säga att det är bra för dem.
Ge dem saft i sugrör och prata med dem.
Hålla min varma hand på deras arm och ge en bit smörgås.
Hälla vit Ajax i skurhinken och städa inför julen hos dem.
Bara för en dag.

Fast när jag kom hem längtar jag efter imorgon.


e.

första veckan av resten av mitt liv : 140111

Dramatisk rubrik?
En vecka av det nya året är över och således en vecka av mitt nya liv.
Nej, inte kost, träning och andra jefla nyårslöften folk sprätter ur sig.
Nej som en person med titeln Anestesisjuksköterska.
Ja titeln har jag haft längre, men man kan inte kalla sig det förrän man arbetat/arbetar med det.
Nu så.

Det är en omställning på många plan.
Framförallt det här med att mestadels gå dagtid nu under en längre tid framöver.
Jag antar att man vänjer sig, hittar rutiner osv för ett sådant liv.
Just nu funkar det med nöd och näppe.
Jag vill INTE sinka träningen även om det flera gånger denna vecka varit jävligt nära för detta överfulla och mörka gym.
Dagtid är min bästa träningstid så när jag kom dit i fredags (slutar lite tidigare då) strax innan tre och det fortfarande var ljust ute, vilken skillnad, vilken energi och så mycket mindre folk.
Tröttheten beror på omställningen att jobba dagtid men just nu också på en överhettad hjärna.
Mitt mål efter jobbet var att antingen läsa på inför morgondagens operationer eller läsa på det jag känt att jag haft lite svårare för under dagen.
Hjärnan är helt full.
I bästa fall öppnar jag böckerna, läser en rad och lägger ihop.
Denna vecka har P varit hemma och varit sjuk så det blir lätt att man hellre myser ner sig i soffan med honom och fortsätter kolla på Breaking Bad (sjukt bra serie för övrigt).

Jag antar att det får väl vara som det är, det är en inkörningsperiod så småningom kommer väl även den här båten på rätt köl igen.
Även om hon guppar lite ojämnt så ler hon från öra till öra när hon står där och lägger masken över patienten och startar flygningen.
Trots bra utbildning och praktik så finns så mycket kvar att fylla på med.
Det finns så mycket oskrivet på avdelningen så man "ska" veta, som ingen förutom de som jobbat där i 20 år kan veta. Den kunskapen är inte helt lätt att nå.
Det kommer ta tid, och det måste få ta tid att klara detta.
Igår såg jag Susanne som började fyra månader innan mig och jag tänkte;
Herregud, gör hon det DÄÄÄR, det där, ska jag JAG förväntas kunna det om fyra månader?!
Så där går jag hela tiden och tänker, ska jag klara det där sen, snart?
Ska jag kunna, ska jag behärska, hur och framförallt NÄR förväntas jag kunna vissa moment?
Så igår sa jag till Susanne när vi pratade om detta:
"Ja, jag klarar ju mig nu på nivån efter två veckor, visst undrar man saker men jag klarar ju det"
Jag just det Erika, kom jag på mig själv.
Just det, du klarar av där du är NU.
Du kanske inte ska tänka på hur du ska klara av allt SEN.
Fokusera på nu. Idag och imorgon.
Inte längre. Absolut inte.
Sen är det så, att ALLT kommer man inte hinna se under inskolningen, så är det bara.
Speciellt inte akutalarm ute på sjukhuset.
Vissa saker händer ofta, vissa saker händer en gång var femte år.



Så med den insikten efter första veckan i mitt nya liv kände jag mig lite lugnare och jag sprang som bara tusan på löpbandet. Jag fick sådan energi på fredageftermiddagen att när jag kom hem vid fem tiden tog tag i att städa ut julen innan helgen.
Så skönt att ha det gjort och vakna idag i en ren och lugn lägenhet.
Sådant njuter jag av.


Jag njuter även av att laga mat och baka.
Mackor äter jag inte så ofta. Dels för att jag tycker det är ganska tråkigt.
Dels för att jag vill minska lite på de snabba kolhydraterna.
Utan att för den skull äta nån som helst diet eller livsstil.
Jag menar jag käkar godis och dricker läsk in emellan.
Men, idag gjorde jag rostat bröd och te till frukost.
Hur gott?
Så  kom jag på att Anna gett mig ett recept på ett lite mindre kolhydratrikt rostbröd.
Så det har jag nyss bakat:

4 dl mandelmjöl
4 dl profiber
4 msk husk
3 tsk bakpulver
2 tsk salt
6 ägg
125 g smör
5 dl fet yoghurt 

Bland de torra ingredienserna
Vispa ägg pösigt
Smält smöret
Blanda yoghurt och ägg och häll i smöret
Blanda i den torra blandningen
Häll i limpform med bakplåtspapper
170 grad varmluft i 50 min

Smakar jäkligt gött faktiskt!
Å bröd är ju alltid enkelt och i och med äggen blir detta mycket mer mättande.



e.



att träna i januari : 140106


Januari.
Att börja träna i januari är det sämsta du kan göra.
Jag har gjort det och kommer säkert hamna där igen.
Men det är lika värdelöst varje gång.

Denna ledighet har inte bara handlat om slapp på soffan.
Lika mycket har jag tränat.
För det finns inget bättre än att träna när man är ledig.
Kunna välja när på dygnet man ska göra det.
Någorlunda tomt i gymmet, speciellt under jul/nyårsledigt.
Passen är fulla. 
För folk ska plötsligt träna av sig all choklad i mellandagarna.
Men gymmet har varit relativt tomt.
Jag har kört egen tabata/cardio träning dessa två veckor, bortsett från nåt spinning pass här och var.
Jag har bävat inför januari.
Jag vill fortsätta i mitt tempo och med min träning.
Men det vill alla andra också.
I januari.
Kräks.
Passen har nu uppåt 25 reserver ett dygn innan.
Gymmet har stegvis befolkats.
Idag var det kö till löpbanden.
Då var jag på millimetern nära att gå hem.
Sånt får jag panik, muntorrhet och torgskräck av.

Så för mig blir januari/februari inte start månaderna.
Det blir månaderna att hålla ut och klara en fobi för överfulla gym.
Jag väntade in ett löpband och kom igång.
Dock gick löpningen sådär med tanke på mitt magknip när jag startade längsta intervallen.
Men när jag kom igång med mina två cirkelpass glömde jag alla runt mig.
Det är så jag måste göra. Fokusera och skita i alla andra.


Helst vill jag vända mig om och fräsa:
"Gå hem med er, har ni inte varit här förr behöver ni inte komma nu!"
Men jag vet hur det är.
Man vill komma igång och jag har ju själv varit där, fast jag har oftast försökt undvika januari.

Det är bara och andas och komma ihåg sin egen känsla.
Känslan när man har duschat och dricker vatten.
Den rena känslan slår det mesta.


Ikväll ska jag andas.
Komma ihåg att det inte bara är börja jobba som startar imorgon.
Jag startar mitt nya jobb på riktigt efter mjukstarten innan jul.
Så sjukt förbannat jävla aproligt alltså!

Hej, Erika, jag är din narkossköterska idag...
Det är lite overkligt. 
(jag säger narkos även om skolan tycket vi ska säga anestesi, allmänheten är tyvärr mest bekant med narkos, så för att inte förvirra får det bli så....)


e.



att hitta musik : 140105


Igår hörde jag en låt i hockeypausen under JVM semin.
En låt jag mycket väl vet vilken den är.
Kunde för mitt liv varken komma på titel eller artist.
Textgoogla brukar funka. När låten har lyrics.
Den här låten är instrumentell och bara massa trummor.
Åh så frustrerande. Detta var runt fem tiden på eftermiddagen.
Vid 2 inatt hittade jag ÄNTLIGEN låten.


Denna låt gjorde att jag hittade en en hög gamla godingar.
Jag tänker alltid att eurotechno ala 1993 är låtar jag verkligen älskar från den tiden.
Jag drömmer om en klubb som bara spelar den gamla 90 tals musiken.
Jag har letat med lykta i Sthlm och hittat delar av det jag söker men inte alls det jag på riktigt vill ha.
Igår när jag letade igenom det tidiga 2000 talet ungefär fram till 2005 insåg jag att tiden sprungit iväg.
Jag skulle inte vilja ha ett ställe med 90 tals musik.
Jag vill ha ett ställe med delvis 90 tals musik men FRAMFÖRALLT tidigt 2000 tal.
Jag hittade en lista på toppplaceringar under 2005 och tog fram låtarna, alltså 2005 levererade!


Så behöver ni en dj med inspo 1993-2005?
DJ Erika är då er att spela sådan klubbmusik.
På riktigt!
Vem vill inte dansa till Tiga, Safri Duo, 50 cent, Ferry Corsten, Rihanna, Tenacious D, Lasgo, The Black Eyed Peas och Nelly?

Här bygger jag sakta med säkert en liten bank av det tidiga 2000 talet, ta del av den vettja:


e.



why do all good things come to an end : 140104


Det sitter en klump långt in i magen.
Klumpen över att det är över.

Som jag längtade efter de här veckorna.
"Ja allt som är roligt, tar ju slut!"
Lindas uppgivna citat.
Naglarna är borta (ingen större sorg mer än att det gör förjävla ont nu på mina tunna tunna naglar).
Juldagsfesten och nyår är bortstädat.
Julgranen står och barrar in i det sista.
Snart återgår jag till vardag och arbete igen.
Men sorgligast av allt när dessa veckor nu är slut....
.. Linda har åkt.
Jag blir tårögd jag bara skriver det.
Att ha sin bästa kompis på andra sidan jorden är för det mesta bara jobbigt.
Visst är det kul att hon bor där och att man kan besöka detta sjukt roliga land, men jag skulle byta hem henne fortare än ljuset om det gick.
Det blir värre och värre varje gång.
Vi säger alltid, ses snart och ingen orkar riktigt säga hejdå och så går jag.
Så brister det.
Varje gång jag stängt dörren om dom grinar jag likväl som jag gör nu i skrivande stund.
Det har blivit mer tårar ju mer år som går.
Skulle man inte vänja sig?
Allt är som förr när vi ses och det älskar jag.
Men allt är inte som förr. Hon är inte här.
Det har dessutom blivit värre nu när hon har sin fina fina dotter som jag älskar lika mycket som henne.
Jag vill inte bara att de ska vara här, jag vill kunna vara där, för henne.
Jag kan inte förstå hur jobbigt det måste vara för henne varje gång.
För mig är det "bara" ETT farväl.
Hon har så många att ta.
Alla sina närmaste bortsett från hennes man och dotter som givetvis är där hon är, tack och lov.
Men hela hennes familj och alla vänner.
Nä det orkar jag inte ens tänka på, jag gråter liksom inte bara för min egen skull.
Det skär i hjärtat att se Elsa och Linda vinka åt mormor och morfar från tåget när det åker.
Ja herregud, jag blir så känslig att man nästan tror jag är gravid.
Så till Linda:
Du är så sjukt stark som klarar det här, gång på gång och nu med Elsa.
Du vet att du är saknad och efterlängtad här hemma, men vi hejar på dig och stöttar där borta och vi är så glada att ha möjligheten att få besöka er.

Fem månader går fort, älskar dig min vän!



Nyårsfirandet blev tillslut efter många sjukdomar hos oss.
Gott och trevligt!


Nu blickar jag framåt, små delmål att nå och sen kommer de hem igen!
Just nu blir jag glad av att solen ger sig till känna bakom den gråa ridån, även om det bara handlar om några minuter så känns det skönt att vet att den inte slocknat.


e.