Det sitter en klump långt in i magen.
Klumpen över att det är över.
Som jag längtade efter de här veckorna.
"Ja allt som är roligt, tar ju slut!"
Lindas uppgivna citat.
Naglarna är borta (ingen större sorg mer än att det gör förjävla ont nu på mina tunna tunna naglar).
Juldagsfesten och nyår är bortstädat.
Julgranen står och barrar in i det sista.
Snart återgår jag till vardag och arbete igen.
Men sorgligast av allt när dessa veckor nu är slut....
.. Linda har åkt.
Jag blir tårögd jag bara skriver det.
Att ha sin bästa kompis på andra sidan jorden är för det mesta bara jobbigt.
Visst är det kul att hon bor där och att man kan besöka detta sjukt roliga land, men jag skulle byta hem henne fortare än ljuset om det gick.
Det blir värre och värre varje gång.
Vi säger alltid, ses snart och ingen orkar riktigt säga hejdå och så går jag.
Så brister det.
Varje gång jag stängt dörren om dom grinar jag likväl som jag gör nu i skrivande stund.
Det har blivit mer tårar ju mer år som går.
Skulle man inte vänja sig?
Allt är som förr när vi ses och det älskar jag.
Men allt är inte som förr. Hon är inte här.
Det har dessutom blivit värre nu när hon har sin fina fina dotter som jag älskar lika mycket som henne.
Jag vill inte bara att de ska vara här, jag vill kunna vara där, för henne.
Jag kan inte förstå hur jobbigt det måste vara för henne varje gång.
För mig är det "bara" ETT farväl.
Hon har så många att ta.
Alla sina närmaste bortsett från hennes man och dotter som givetvis är där hon är, tack och lov.
Men hela hennes familj och alla vänner.
Nä det orkar jag inte ens tänka på, jag gråter liksom inte bara för min egen skull.
Det skär i hjärtat att se Elsa och Linda vinka åt mormor och morfar från tåget när det åker.
Ja herregud, jag blir så känslig att man nästan tror jag är gravid.
Så till Linda:
Du är så sjukt stark som klarar det här, gång på gång och nu med Elsa.
Du vet att du är saknad och efterlängtad här hemma, men vi hejar på dig och stöttar där borta och vi är så glada att ha möjligheten att få besöka er.
Fem månader går fort, älskar dig min vän!
Nyårsfirandet blev tillslut efter många sjukdomar hos oss.
Gott och trevligt!
Nu blickar jag framåt, små delmål att nå och sen kommer de hem igen!
Just nu blir jag glad av att solen ger sig till känna bakom den gråa ridån, även om det bara handlar om några minuter så känns det skönt att vet att den inte slocknat.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar