never give up :130227

Inte min dag.
Inget har direkt gått fel.
Allt har bara känts ofullständigt.

Låt mig få göra.
Låt mig få tänka.
När facit kommer före jag tänkt kommer jag aldrig lära mig.

Känslan att jag kommer aldrig fixa det här har legat som ett moln över mig hela dagen. 
Då är det ändå inget fel jag gjort. Jag har bara gjort för lite.

Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter till framsteg, jag blickar fram mot den istället och mot nästa vecka!


Don’t stop, no, I’ll never give up
And I’ll never look up, just hold your head up
And if it gets rough, it’s time to get rough
They keep saying:
Don’t stop, no one’s ever enough
I’ll never look up, never give up
And if it gets rough, it’s time to get rough

Just nu längtar jag efter min kusin, hennes citronpress och några avsnitt av super familjen.

e.

det bortglömda : 130221


Här de bortglömda bilderna. De som ingen skulle se eller som jag helt enkelt bara klickat in i iPhönen och sedan glömt av dem. Det finns ett antal sådana bilder. Här är ett axplock.

Sådant som en ny tatuerad sleeve, sovande kollegor under jobbnätterna, nödvändiga grismasker och vinnarna av OLW kampen där RANCH kommer att komma åter. Lycka.

Annars då?

Ja om förra veckan var den bästa so far detta år så fick jag kontrast denna vecka.
Ska egentligen inte klaga, allt har flutit på, inga stora missöden men det är bara en så sjuuuuukt tråkig vecka. Så där som november brukar kännas.
Som tur är kan jag leva på förra veckans good feeling som den gav!

För denna veckan är det
1. INGEN PRAKTIK
2. Skriva PM vecka (vetenskapligt arbete för er som ej vet)
3. Läsa artiklar läsa artiklar
4. Jobbhelg

Varje dag blir jag dock glad, för varje dag när jag hinner träffa vänner, träna, laga mat och göra allt det där inser jag att HÖSTEN är över och LIVET ÄR TILLBAKA!
Det är så innibängen skönt.

Som ikväll, spinning med Lady Gaga tema! Hur bra är inte det?
För övrigt tror jag spinning för mig är som löpning för det som springer.
Jag har alltid undrat hur folk kan springa mil efter mil och verkligen NJUTA. 
De säger ju det, att det är som terapi, att det rensar.
EXAKT så är spinning för mig.
HÖG HÖG musik, svett och gå in i sig själv.
Helt underbart.
Det är därför jag varje år provar att springa, för jag skulle verkligen gilla det tror jag, synd bara att mina knän misstycker om det.
För jag gillar enkelheten med att ta på sig ett par skor och kuta ut.



e.

vuxen : 130217

 
Totalt denna vecka: SJUKT BRA!

 
 
Erbjudande för framtiden, KLARAT intubera (tack Mattias och Carina för ert tålamod), fyllt år, tränat, haft värsta bästa festen bland annat :D
Så kom helgen och det känns som om det blev en titt i backspegeln.
Först och främst nittiotalsfesten jag ordnade igår. Jag hyrde en gymnastiksal så att vi kunde leka mellanstadielekar som spökboll, plintbasket och killerboll bland annat. Efter detta festligheter med forsatt lekande hemma. Jag bjöd givetvis på BananaSkids och S-märken (tyvärr Peace Märken då det var det enda jag hittade i lösvikt) och playlisten var denna:
Sjukt bra dansmusik. Jag hade lust att gå ut och dansa på slutet, och frågade vilka som ville med, inte många alls faktiskt. Så vi stannade hemma och dansade, vilket var MYCKET bättre! Man får dansa med de bästa, välja de bästa låtarna och höja musiken bäst man vill (förlåt grannar). Inför festen igår kände jag mig lite less, sena återbud och lite annat trassel och kände att det inte alls var kul att lägga ner sig så som jag gör när jag går all in. Senare på kvällen satt jag på golvet och kollade runt, hur många fina människor som helst i min lägenhet som var här för att fira mig och uppskatta min fest. Ja jag var lite rund under foten då men jag blev rörd av tanken och av ALLA ni som finns i mitt liv! Tack!
 
Så här snygg var jag under gympan igår:
Klassisk mittbena med utväxt, mer läppenna än behövligt och en tuff sur min. Toppat med cykelbyxor och mina ÄKTA gamla basketdoser!
Idag mötte jag upp en gammal vän som även faktiskt är en gammal flamma. Betoning på gammal, harkel. Vi ses någon gång per år för att checka av livet med varandra som två gamla vänner. Ganska fint faktiskt. Jag insåg när jag fyllde 29 att det var tio år sedan vi träffades. Då var jag nitton. Jag minns hur han skakade om min värld för att sedan krossa den ganska hårt (i alla fall för en nittonåring). Jag minns att jag då längtade efter den tid då vi kunde vara vänner och jag kunde vara glad åt hans framtida fru och barn, då när jag insåg att det inte skulle bli vi igen. Men jag ville så gärna vara hans vän fast det gick ABSOLUT inte då. Det tog ett par år till innan vi skulle kunna ses som nu, bara som vänner. Det var på och av under ett par år och jag blev så förvirrad. Men så tillslut en dag när vi skulle ses på det där på och av viset igen så var allt borta i mig. Jag hade varit borta från allt ett tag och kom tillbaka. Ville inte röra honom mer. Inte alls. Den insikten är så skön. När man KAN säga helt ÄRLIGT NEJ till den som hela tiden haft övertagen. Så gick jag och kom aldrig tillbaka. Inte på det viset.
Nu är vi vänner som ses ibland. Jag är glad åt hans fina barn.
Men tio år. TIO. När jag tänker på nittion till tjugonio och vad jag hunnit med sen dess.
Nitton då läste jag Fotografi på Broby Grafiska. Jag fick inget CSN för jag var inte 20och fick snällt bo kvar hemma. Pendla tidiga mornar till Sunne och jobba som vårdbiträde på kvällarna i Karlstad. Jag sov ingenting för jag pendlade och jobbade. Jag fick 900 kr i studiebidrag och det kostade typ busskortet. Resten jobbade jag ihop.
Jag flyttade till Stockholm och fortsatte med foto och vårdbiträdandet.
Sen fick jag nog av allt och tog mitt pick och pack till Malta för att klara IELTS exam för att söka skolor i London. Jag sökte samtidigt skola i Florens.
Hem igen en vända och vårdbiträdade aset av mig hela sommaren för jag hade kommit in i Florens och skulle betala en jädra dyr fotoskola där.
På hösten drog jag till Italien.
Där träffade jag vad jag då trodde var mitt livskärlek, han visade sig bo i Hamburg och var tysk, så ja när fotoskolan i Florens mest var snuskigt dyr och ingen mastercourse som de utgav sig för, ja då tog jag på vinst eller förlust chansen mellan mig och tysken. Det höll nästan ett år. Vi bodde i hans etta i Hamburg och det var underbart och konstigt. Jag lämnade allt mitt sociala liv och egna liv för att helt bo i hans liv. Fortfarande fotograferade jag, åkte hem till Sverige emellanåt och jobbade ihop lite pengar i hemtjänsten. Alltså hur klarade jag mig ekonomsikt?! Skavsta och Lubeck var då min nya pendlingsrutt. Tills jag en dag kom hem till Skavsta för sista gången. Vilket jag inte visste då.
Nu förstod jag hur det var att bli krossad på riktigt.
Jag fick snällt stanna hemma i Karlstad och Sverige, en plats jag ABSOLUT inte ville vara på då. Så jag sket i allt, jobbade livet ur mig en månad och drog till Cypern och Linda minst 2 veckor. Jag blev kvar som fotograf i 2 månader och det är det bästa sommarjobb jag någonsin haft.
I dimman av värmeslag, fotokvällar, turkost hav och drinkar hade jag sökt sjuksköterskeprogrammet. Jag kände att fotograf som heltid inte var något för mig. Att vara kreativ VARJE dag, att var TVUNGEN att producera vackra bilder. Att slicka röv för att hålla sig över ytan. Jag kom in i Örebro. Nä, skulle jag hem fick det bli Karlstad. Nu var det dags. Där var jag reserv.
Så kom jag in i Karlstad. Packade mina väskor. Åkte hem och började en helt ny karriär.
Tre år på sköterskeprogrammet låg framför mig och jag ångrar inte en sekund av det. Tufft, nytt och vansinnigt kul! Plus att jag hittade min prins där bland studenterna på KAU.
Plötsligt jobbade jag med cancersjuka patienter och var vuxen. Det dröjde inte förrän jag började på ortopeden och vi köpte bostadsrätt och förlovade oss. Sen en fredag ringde Örebro Universitet och hade en reservplats till Anestesisjuksköterska. På måndagen började jag.
Nu sitter jag här och är på god väg att nå fyra års universitetsstudier. Tanken är att jag kommer medvetandesänka människor för att de ska genom gå operationer och under denna medvetandeförlust slås andningen ut vilket är det primära för mig att upprätthålla. I och med andning kommer cirkulationen och hjärtat med i bilden. Så jag tar hand om det också så att ni kan sova gott medan kirurgen tar hand om det som är fel. Ingen fara, jag finns här hela tiden vid er sida, för jag är vuxen och utbildad för att ta hand om sjuka sköra kroppar i narkos.
Galet.
Tiden som bara springer iväg och kul att se hur mycket erfarenheter som byggs på under dessa år. Tiden fortsätter gå och förändringar kommer att fortsätta ske.
Senast idag fick jag höra om en stor förändring i någons liv. Allt är inte för evigt.
 
 
e.

life is back : 1302012

 
Jag har haft en så sjuk bra start på denna vecka!
För det första ett mycket kul erbjudande för framtiden, för det andra skön träning och för det tredje praktik!!
 
 Med bara två dagar till födelsedag märker jag som är barnsligt förtjust i födelsedagen att något annat helt tar min uppmärksamhet då jag inte riktigt hinner med den. Det som tar min uppmärksamhet är praktiken.
Det är verkligen så sjukt roligt även om det är läskigt.
Jag har liksom fjärilar i magen mest hela tiden.
”Hur ska det gå denna anestesi?”
Så startar vi, lyfter planet och det kittlar i magen tills vi nått 10.000 meter och kan andas för en stund, glida över molnen, tills något händer. Då varje antenn måste kopplas på. Kirurgen säger shit bakom munskyddet, man får skutta upp för att se, japp det blöder. Direkt går blicken på patienten, vidare mot narkosapparaten och övervakningsapparaten och inte minst andningsblåsan om patienten spontanandas. Kirurgen stoppar blödningen och faran verkar lugna sig kanske till och med är den över. Fast bäst att kolla hur blodiga kompresserna ser ut. Så är det tjugominuter till avslut och jag tittar lite nervöst på gasen och flödet, det är nu vi ska gå mot landning. Kittlar lite igen. När patienten vaknar och andas själv då försvinner fjärilarna och en liten glädje sprids inombords.
”OMG vad det här är fascinerande!”
En mycket kort beskrivning av känslan av att söva en ung frisk patient. De flesta är inte unga och friska. Med frisk menar jag det utöver det som ska opereras.
Jag tjatar om denna praktik och utbildning, men det är det jag gör just nu. Den 31 aug 2012 ringe Örebro universitet och erbjöd mig en plats den 4 september på utbildningen, så STÖRT glad att jag tackade ja då och inte väntande ett år till!
Anestesi är det jag tänkt på under hela grundutbildningen.
Nästa vecka är det studievecka vilket innebär att vi inte har praktik. Så sjukt tråkigt. När jag kommer hem längtar jag efter nästa dag.
Men denna helgen blir skoj!
Tänkte fira lite födelsedag på ett mycket eminent sätt, nämligen ala mellanstadiet 1994-1996 med utmaningar i en gymnastiksal bland annat, ja det blir nice.
Jag känner liksom att LIFE IS BACK efter en höst utan NO LIFE what so ever!
Peppar lite med denna då:
 
 
 
e.
 

over and done med tentor : 130210

 
I wanna scream and shout and let it all out!
 
Precis så kände jag i fredags.
Jag skakade när den sista tentan med resultat delades ut.
När jag såg att poängen nått ÖVER godkänt gränsen, ja då ville jag bara skrika och hoppa!
Jag vet att många inte tror mig när jag tvekar efter att ha skrivit en tenta, men denna tenta var jag  VERKLIGEN oroad.
 
Fick alltså tillbaka den sista och största tentan.
Jag har med andra ord klarat ALLA tentor på anestesiutbildningen.
Så jäkla grym.
 
Nu kan jag lägga allt fokus på vårterminen. På att blir färdig och hantera det här yrket.
Vilket är en gåta för mig i nuläget.
Hur ska det gå?
 
Jag har blivit lämnad på salen ensam någon gång nu.
Hallå? Mattias du får inte GÅ. Så går det några minuter.
Ja jo. Jag är själv och han är inte där.
Det kanske går ändå?
Detta har bara hänt vid mindre anestesier so far, men ändå.
 
 
 
I fredags firade jag, Anna och Susanne att höstterminen var över.
På riktigt, den är över.
Jag kan inte förså att jag klarat den. Att 100% studier med 50% nattjobb gick ihop.
Att min kropp inte rasat sammn totalt även om den genomgått ett ordentligt förfall.
Jag kan inte förstå att det är ÖVER.
Vi skålade i bubbel, gick ut och åt och sedan vart inget som vi tänkt oss men jag hade då en sjukt kul kväll!
 
 
Ikväll ska jag gästspela på Ortopeden.
På ett sätt lite skönt att komma dit man KAN sitt jobb men också kännns det som evigheter sen och att jag inte kan en det längre.
 
e.
 
 
psssst om fyra dagar fyller jag år :D