Dramatisk rubrik?
En vecka av det nya året är över och således en vecka av mitt nya liv.
Nej, inte kost, träning och andra jefla nyårslöften folk sprätter ur sig.
Nej som en person med titeln Anestesisjuksköterska.
Ja titeln har jag haft längre, men man kan inte kalla sig det förrän man arbetat/arbetar med det.
Nu så.
Det är en omställning på många plan.
Framförallt det här med att mestadels gå dagtid nu under en längre tid framöver.
Jag antar att man vänjer sig, hittar rutiner osv för ett sådant liv.
Just nu funkar det med nöd och näppe.
Jag vill INTE sinka träningen även om det flera gånger denna vecka varit jävligt nära för detta överfulla och mörka gym.
Dagtid är min bästa träningstid så när jag kom dit i fredags (slutar lite tidigare då) strax innan tre och det fortfarande var ljust ute, vilken skillnad, vilken energi och så mycket mindre folk.
Tröttheten beror på omställningen att jobba dagtid men just nu också på en överhettad hjärna.
Mitt mål efter jobbet var att antingen läsa på inför morgondagens operationer eller läsa på det jag känt att jag haft lite svårare för under dagen.
Hjärnan är helt full.
I bästa fall öppnar jag böckerna, läser en rad och lägger ihop.
Denna vecka har P varit hemma och varit sjuk så det blir lätt att man hellre myser ner sig i soffan med honom och fortsätter kolla på Breaking Bad (sjukt bra serie för övrigt).
Jag antar att det får väl vara som det är, det är en inkörningsperiod så småningom kommer väl även den här båten på rätt köl igen.
Även om hon guppar lite ojämnt så ler hon från öra till öra när hon står där och lägger masken över patienten och startar flygningen.
Trots bra utbildning och praktik så finns så mycket kvar att fylla på med.
Det finns så mycket oskrivet på avdelningen så man "ska" veta, som ingen förutom de som jobbat där i 20 år kan veta. Den kunskapen är inte helt lätt att nå.
Det kommer ta tid, och det måste få ta tid att klara detta.
Igår såg jag Susanne som började fyra månader innan mig och jag tänkte;
Herregud, gör hon det DÄÄÄR, det där, ska jag JAG förväntas kunna det om fyra månader?!
Så där går jag hela tiden och tänker, ska jag klara det där sen, snart?
Ska jag kunna, ska jag behärska, hur och framförallt NÄR förväntas jag kunna vissa moment?
Så igår sa jag till Susanne när vi pratade om detta:
"Ja, jag klarar ju mig nu på nivån efter två veckor, visst undrar man saker men jag klarar ju det"
Jag just det Erika, kom jag på mig själv.
Just det, du klarar av där du är NU.
Du kanske inte ska tänka på hur du ska klara av allt SEN.
Fokusera på nu. Idag och imorgon.
Inte längre. Absolut inte.
Sen är det så, att ALLT kommer man inte hinna se under inskolningen, så är det bara.
Speciellt inte akutalarm ute på sjukhuset.
Vissa saker händer ofta, vissa saker händer en gång var femte år.
Så med den insikten efter första veckan i mitt nya liv kände jag mig lite lugnare och jag sprang som bara tusan på löpbandet. Jag fick sådan energi på fredageftermiddagen att när jag kom hem vid fem tiden tog tag i att städa ut julen innan helgen.
Så skönt att ha det gjort och vakna idag i en ren och lugn lägenhet.
Sådant njuter jag av.
Jag njuter även av att laga mat och baka.
Mackor äter jag inte så ofta. Dels för att jag tycker det är ganska tråkigt.
Dels för att jag vill minska lite på de snabba kolhydraterna.
Utan att för den skull äta nån som helst diet eller livsstil.
Jag menar jag käkar godis och dricker läsk in emellan.
Men, idag gjorde jag rostat bröd och te till frukost.
Hur gott?
Så kom jag på att Anna gett mig ett recept på ett lite mindre kolhydratrikt rostbröd.
Så det har jag nyss bakat:
4 dl mandelmjöl
4 dl profiber
4 msk husk
3 tsk bakpulver
2 tsk salt
6 ägg
125 g smör
5 dl fet yoghurt
Bland de torra ingredienserna
Vispa ägg pösigt
Smält smöret
Blanda yoghurt och ägg och häll i smöret
Blanda i den torra blandningen
Häll i limpform med bakplåtspapper
170 grad varmluft i 50 min
Smakar jäkligt gött faktiskt!
Å bröd är ju alltid enkelt och i och med äggen blir detta mycket mer mättande.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar