bergochdalbana : 140116

Varje kväll kommer jag hem och känner hur tungt det är.

Huvudet.

Det är så tungt för det är så fullt.

Jag har en bild framför mig där huvudet är till bredden proppat.

Inte en pinal till får plats.

Jag däckar oftast innan tio.

Försöker sova så jag får rensa ut allt i huvudet.

Dock vaknar jag och enbart hälften av allt har hunnit bearbetas och en ny dag tar fart.

Mitt i allt detta ler jag som ett fån samtidigt som jag tvivlar både en och två gånger på mig själv, på vem fan som godkände min legitimation?

Typ såhär? Fånler och skallen spricker liksom.

"Så nu kan du bocka av det, nu kan du det"

Säger min handledare efter ännu en ny operation jag sett EN gång.

Ursäkta KAN?

Det går i en rasande fart och jag antar att jag utvecklas även om det inte sker i samma takt.

Det är en bergochdalbana.

Självförtroende far än upp än ner.

Det kan vara dag till dag, operation till operation eller stund efter stund under ett ingrepp.

Som igår, efter en dag innan som varit lätt kaotisk fick jag äntligen en kontrollerad situation.

Jag satt precis och tänkte alltså vad skönt att få känna sig bra, så BAM från ingenting sticker patienten iväg åt ett håll patienten inte alls visat att den var påväg åt.

Snabbt på allt, gasa, kör PÅ PÅ PÅ och så var vi på lagom höjd igen puh!
Ja jag fixade det!

I eftermiddag hade jag en relativt på pappret "lätt" patient och med en lätt huvudvärk tänkte jag, åh nu ska jag köra en "vanlig skolnarkos", som på praktiken.

Nä då kommer en anestesiologen och sätter på saker jag inte är riktigt van vid och rattar runt och lämnar mig med en typ av narkos jag inte alls tänkt mig.

Men visst, det var ett tillfälle att lära, återigen, så summan blev mer intryck och ännu mer ny kunskap!

"Jag har hört att det går bra, att du tar för dig och är duktig"

Ord man är svältfödd på i denna bergochdalbana.

De kom så lägligt och jag sög åt mig varenda ett.

Sen gick jag hem i detta vackra vinterland.

Jag gick igenom delen av staden där allt började.

Där jag börajde min sjukvårdskarriär för tolv år sedan.
Då när jag jag var påväg åt ett helt annat håll och hade inte en aning om hur långt jag skulle gå.

Med kaffemornar, pillerpåsar och blöjbyten varvat med städ/tvätt och promenader.

Ibland skulle jag vilja stå hos vissa av de där tanterna igen, fast nu, om de levde, som den jag är idag.

Prata med dem som jag är nu, hjälpa dem igen.
"Bara" brygga kaffe, räkna piller i en påse utan att veta ett skit om vad som är i påsen och be dem svälja dem, och säga att det är bra för dem.
Ge dem saft i sugrör och prata med dem.
Hålla min varma hand på deras arm och ge en bit smörgås.
Hälla vit Ajax i skurhinken och städa inför julen hos dem.
Bara för en dag.

Fast när jag kom hem längtar jag efter imorgon.


e.