Dagar blir till veckor och tiden rinner mellan mina fingrar.
Jag har lusten men tröttheten tar överhanden varje kväll.
Så tills jag kommit på rätt köl igen får ni leva med sporadiska inlägg.
(Jag trodde det skulle gå snabbare att komma till rätta än det gör).
Jag far fortfarande i min bergochdalbana på jobbet.
Ju fler saker man inser att man kan hantera, ju vidare blir ens synfält och man inser att det finns så mycket mer att hålla koll på än jag från början trott.
Op Väst som är min arbetsplats ska jag villigt erkänna var lite skrämmande att komma tillbaka till.
Jag hade det SÅÅÅ bra under min praktik på Op Öst, min trygga tillvaro.
Väst hade har bara gästspelat på några veckor, och de veckorna var bra men de var lite skrämmande också. Inte alls samma stämning som på Öst.
Men OJ vilken skillnad det är nu när man kommer som kollega.
Om det beror på det eller något annat vet jag inte.
Jag känner bara en enorm skillnad och det där "skrämmande" är jag inte riktigt bekant med längre.
Dock har jag kommit till en punkt.
En vändpunkt.
Sådana här vändpunkter får jag alltid på nya jobb och praktikplatser.
När det står en upp i halsen på att vara alert, glad, framåt, på och alltid villig.
Varje människa möter dagar då klockan ringer extra hårt in i öronen och dagen liksom fortsätter i den där sega dimman.
Det är helt ok så länge man gör sitt jobb.
Men som student eller ny på jobbet tillåts du aldrig ha de där dagarna.
Det är nog det som är mest utmattande.
Fast mest är det glädje, glädje som gör att man vill ge sig hän.
Jag avslutade på topp i fredags.
De senaste två helgerna har jag spenderat på ett nytt ställe i stan.
Ett festligt ställe som har krävt festliga förfester.
Verket.
Karlstads nya nattklubb som ligger i connection med CAVA42.
Själva stället är inte så anmärkningsvärt.
Trevliga vakter och personal i entrén men sen tar servicen fullkomligt stopp.
Barerna har fattigt innehåll och stroppig icke tillmötesgående personal.
Tråkig attityd.
De hade innan byggt en förväntan på inredning och att gamla Nöjesfabriken skulle vara omgjort.
Inte så värst.
Här hade jag vänt i dörren om det inte fanns något mer.
Men de har något.
De har det bästa dansgolvet.
De har näsa för bra DJs.
De levererar house på högsta tänkbara volym.
De skapar en känsla av att "här kan jag stå tills solen går upp".
Som jag längtat efter att bara ge mig hän.
Nu finns stället.
Hoppas bara de jobbar upp resten av stället så kommer de i alla fall få en stammis.
Gillar du inte house finns gamla rockbaren kvar vägg i vägg, och det lugnare CAVA42 fungerar som lounge.
Glöm inte bort att ibland, då och då, ge er hän.
Vad det än handlar om.
Det är en underbar känsla att bara låt sig dras med.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar