som att flyga : 130123

 
 
Tre dagar av min praktik har gått.
Plötsligt kan man ingenting. Plötsligt försvinner all erfarenhet man faktiskt bär på.
När man hade praktik i grundutbildningen så visste man inget annat. Då var man student. Helt och hållet. Nu har man en sjuksköterskeroll och är van den. Så kliver man in på ett nytt ställe med HELT nya saker runt sig och då försvinner plötsligt all rutin om de saker som INTE är helt nya. Plötsligt vet man inte höger eller vänster, vad en 20 cc spruta är eller om syrgasgrimman ska sitta i örat eller på tårna. Ja herregud. När det sedan blir fel med de HELT nya sakerna så svär man lite inombords för att det inte gick 100% perfekt, men det kanske inte är så konstigt när man knappt vet var huvudet sitter på en människa helt plötsligt. Man har ett behov av trygghet, men all trygghet är som bortblåst. Så då är bra handledare A och O. En handledare som faktiskt säger till patienterna:
"Hon är en riktigt sjuksköterska"
Jag kan tänka mig att de blir livrädd när de hör ordet student och ska lämna över sig till oss.
Det kan vara viktigt för dem att veta att jag är "riktig" haha. Det är bra när de säger det till dem.
Det är bra för mig med, för det känns som jag glömmer det ibland.
Jag har ännu bara gått 1,5 dag med de handledare jag ska ha men den tiden har känts jättebra med dem. Idag gick jag med den jag ska gå med mest och fick en bra känsla. Älskar när man får saker förklarade för sig, frågor ställda till sig och även när man gör något galet så ändras inte tonfallet utan man förklarar och ändrar på samma sätt man gjorde innan. Utan att göra så att jag känner mig dum.
En dag som anestesisköterska kan variera mycket. Det finns många typer av operationer och anestesier. De som kan verka minst och mest ofarligt kan vända till något helt annat. De som man beräknat längre tid för kan kräva ytterligare tid och följande operationer den dagen får styrkas. Unga friska som behöver opereras och har en anatomi inuti som gör att operationen förändras mot det man kanske hade förväntat sig. Tryck som faller, blod som förloras och andetag som ska upprätthållas.
Ja det är vansinnigt intressant och kul om man nu får säga så. Jag är rätt. Helt rätt.
Men, jag undrar hur i hela havet jag ska kunna detta. Hur ska JAG kunna stå där själv en dag? Med blicken över hela situationen? Höra vad kirurgen mumlar (helst med brytning) bakom munskyddet, veta på egenhand när jag ska gasa, när jag ska bromsa, när jag behöver piska på hjärtat, när jag kan ha is i magen, när jag ska smärtstilla och lindra kommande illamående och när när när….. det är överväldigande på ett positivt sätt.
Jag har idag förstått VARFÖR jag valt detta. Efter sista tentan tänkte jag, varför gör jag inget jag är BRA på? Något jag KAN? Som att fotografera, som att vara kreativ?
Jag antar att jag är som jag alltid varit. Jag söker hela tiden utmaningar. Förr blev jag rastlös och flyttade på mig. Nu utmanar jag rastlösheten med utmaningar.
Min hemliga dröm har alltid varit pilot. Att gå längst fram på Arlanda med ränderna på armarna och flygvärdinnorna bakom mig. Att få lyfta och landa. Att behärska maskinen. Den vansinniga maskin ett flyg är. Men jag har alltid varit lite för dålig på matte och la ner det ganska snart och accepterar det som en härlig dröm.
Idag jämförde min handledare anestesi med att vara pilot. Mest kritiskt vid start och landning. Vid 10 000 meter är det lugnt. Tappar man en vinge, dör en motor, ja då har man tid på sig att laga det.
Det där sjuka lugnet både piloter och anestesipersonal alltid håller.
Det är så viktigt.
Anestesi är mest kritiskt vid sövning och väckning.
Jag förstod varför jag valt detta.
 
e.
 

1 kommentar:

  1. Du är GRYM Erika! Skulle lätt vilja ha dig vid min sida om jag måste opereras. Men man kanske inte får välja vem man vill ha som pillar på en när man inte är vid medvetande?? :) Pöss Börni

    SvaraRadera