PAOW!!!! 140323

Jag slet och kämpade.

Jag stod ut och blundade.

Jag gick dit när tröttheten var abnorm och mörkret sänkte mig ännu mer.

Jag trängdes och försökte få syre i ett nästintill syrefattigt gym.

Så kom ljuset.

Så blev jag piggare.

Så började jag jobba lite skift igen.

Så ökade antalet syremolekyler i gymet.

Så kom jag på rätt sida nyårslöftena.

Jag klarade det.

Jag orkade stå ut med alla nyårlöftestränare som invaderade gymet vid tjugofjortons start.

Jag lovade mig själv att inte ge upp, att gå lika ofta till gymet ändå.

Det gjorde jag.

Idag sköljde en glädje över mig när jag tränade.

Insikten om att jag stabiliserat upp min träning på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.

Jag har varit hård mot mig själv, framförallt genom att håll igen, inte träna hundra gånger i veckan och inte bara några få, att hitta en jämnbalans.

Äntligen.

Samt att jag trots mina knän tränar, det hindrar mig inte, jag får helt enkelt hitta sånt som är anpassat till mina knän.

Sen jag började gå hos sjukgymnast och blivit bannlyst att göra minsta som gör ont har jag nästan helt uteslutit alla pass förutom spinning.

För på varje pass finns alltid övningar som gör ont, som jag måste göra på andra sätt.

Jag inspireras av passen jag gick på, av träningsbloggar och instagrammare, man kan få så sjukt mycket info och inspo till sina egna pass genom andras.

Därför skriver jag om mitt sätt på sociala medier, för att jag gillar att se andra och hoppas att själv kunna ge något till nån.

(erikalouisekristin på insta)

Så idag efter träningen såg jag ut såhär.

Lycklig.

Samt att jag belönat mig själv efter det första kvartalets träning med dessa:

Nike Free är lättviktsskor för framfotalöpning då jag har fått lov att köra i korta korta intervaller så länge det inte gör ont enligt min sjukgymnast.

Jag fick lov att behärska mig idag när jag invigde dessa.

Vilken jävla känsla!

När man börjar framfota ska man börja lätt.

Korta distanser.

Jag har kört lite framfota i mina gamla skor så lite vana har mina vader.

Men nu måste fötterna och muskulaturen i fötter och ben vänja sig vid att stabilisera själva.

Så nu måste jag ha diciplin och inte ränna iväg för att det är gött.

Intervaller som totalt slutade i strax över kilometern fick räcka idag.

Dock kliade det under fotsulorna efter mer!

Man får ett jäkla skönt steg framfota, sån fart och sånt rull i bena men så sjukt jobbigt.

En dag ska jag ge mig ut och köra mina intervaller.

En dag.

(btw ska försöka hinna med min lilla bloggis lite mer nu när tröttheten är lite mindre)

e.