Totalt denna vecka: SJUKT BRA!
Erbjudande för framtiden, KLARAT intubera (tack Mattias och Carina för ert tålamod), fyllt år, tränat, haft värsta bästa festen bland annat :D
Så kom helgen och det känns som om det blev en titt i backspegeln.
Först och främst nittiotalsfesten jag ordnade igår. Jag
hyrde en gymnastiksal så att vi kunde leka mellanstadielekar som spökboll,
plintbasket och killerboll bland annat. Efter detta festligheter med forsatt
lekande hemma. Jag bjöd givetvis på BananaSkids och S-märken (tyvärr Peace
Märken då det var det enda jag hittade i lösvikt) och playlisten var denna:
Sjukt bra dansmusik. Jag hade lust att gå ut och dansa på
slutet, och frågade vilka som ville med, inte många alls faktiskt. Så vi
stannade hemma och dansade, vilket var MYCKET bättre! Man får dansa med de
bästa, välja de bästa låtarna och höja musiken bäst man vill (förlåt grannar).
Inför festen igår kände jag mig lite less, sena återbud och lite annat trassel
och kände att det inte alls var kul att lägga ner sig så som jag gör när jag
går all in. Senare på kvällen satt jag på golvet och kollade runt, hur många
fina människor som helst i min lägenhet som var här för att fira mig och
uppskatta min fest. Ja jag var lite rund under foten då men jag blev rörd av
tanken och av ALLA ni som finns i mitt liv! Tack!
Så här snygg var jag under gympan igår:
Klassisk mittbena med utväxt, mer läppenna än behövligt och en tuff sur min. Toppat med cykelbyxor och mina ÄKTA gamla basketdoser!
Idag mötte jag upp en gammal vän som även faktiskt är en
gammal flamma. Betoning på gammal, harkel. Vi ses någon gång per år för att
checka av livet med varandra som två gamla vänner. Ganska fint faktiskt. Jag
insåg när jag fyllde 29 att det var tio år sedan vi träffades. Då var jag nitton.
Jag minns hur han skakade om min värld för att sedan krossa den ganska hårt (i
alla fall för en nittonåring). Jag minns att jag då längtade efter den tid då
vi kunde vara vänner och jag kunde vara glad åt hans framtida fru och barn, då
när jag insåg att det inte skulle bli vi igen. Men jag ville så gärna vara hans
vän fast det gick ABSOLUT inte då. Det tog ett par år till innan vi skulle
kunna ses som nu, bara som vänner. Det var på och av under ett par år och jag
blev så förvirrad. Men så tillslut en dag när vi skulle ses på det där på och
av viset igen så var allt borta i mig. Jag hade varit borta från allt ett tag
och kom tillbaka. Ville inte röra honom mer. Inte alls. Den insikten är så
skön. När man KAN säga helt ÄRLIGT NEJ till den som hela tiden haft övertagen.
Så gick jag och kom aldrig tillbaka. Inte på det viset.
Nu är vi vänner som ses ibland. Jag är glad åt hans fina
barn.
Men tio år. TIO. När jag tänker på nittion till tjugonio och
vad jag hunnit med sen dess.
Nitton då läste jag Fotografi på Broby Grafiska. Jag fick
inget CSN för jag var inte 20och fick snällt bo kvar hemma. Pendla tidiga
mornar till Sunne och jobba som vårdbiträde på kvällarna i Karlstad. Jag sov
ingenting för jag pendlade och jobbade. Jag fick 900 kr i studiebidrag och det
kostade typ busskortet. Resten jobbade jag ihop.
Jag flyttade till Stockholm och fortsatte med foto och
vårdbiträdandet.
Sen fick jag nog av allt och tog mitt pick och pack till
Malta för att klara IELTS exam för att söka skolor i London. Jag sökte
samtidigt skola i Florens.
Hem igen en vända och vårdbiträdade aset av mig hela
sommaren för jag hade kommit in i Florens och skulle betala en jädra dyr
fotoskola där.
På hösten drog jag till Italien.
Där träffade jag vad jag då trodde var mitt livskärlek, han
visade sig bo i Hamburg och var tysk, så ja när fotoskolan i Florens mest var
snuskigt dyr och ingen mastercourse som de utgav sig för, ja då tog jag på
vinst eller förlust chansen mellan mig och tysken. Det höll nästan ett år. Vi
bodde i hans etta i Hamburg och det var underbart och konstigt. Jag lämnade
allt mitt sociala liv och egna liv för att helt bo i hans liv. Fortfarande
fotograferade jag, åkte hem till Sverige emellanåt och jobbade ihop lite pengar
i hemtjänsten. Alltså hur klarade jag mig ekonomsikt?! Skavsta och Lubeck var
då min nya pendlingsrutt. Tills jag en dag kom hem till Skavsta för sista
gången. Vilket jag inte visste då.
Nu förstod jag hur det var att bli krossad på riktigt.
Jag fick snällt stanna hemma i Karlstad och Sverige, en
plats jag ABSOLUT inte ville vara på då. Så jag sket i allt, jobbade livet ur
mig en månad och drog till Cypern och Linda minst 2 veckor. Jag blev kvar som
fotograf i 2 månader och det är det bästa sommarjobb jag någonsin haft.
I dimman av värmeslag, fotokvällar, turkost hav och drinkar
hade jag sökt sjuksköterskeprogrammet. Jag kände att fotograf som heltid inte
var något för mig. Att vara kreativ VARJE dag, att var TVUNGEN att producera
vackra bilder. Att slicka röv för att hålla sig över ytan. Jag kom in i Örebro.
Nä, skulle jag hem fick det bli Karlstad. Nu var det dags. Där var jag reserv.
Så kom jag in i Karlstad. Packade mina väskor. Åkte hem och
började en helt ny karriär.
Tre år på sköterskeprogrammet låg framför mig och jag ångrar
inte en sekund av det. Tufft, nytt och vansinnigt kul! Plus att jag hittade min
prins där bland studenterna på KAU.
Plötsligt jobbade jag med cancersjuka patienter och var
vuxen. Det dröjde inte förrän jag började på ortopeden och vi köpte bostadsrätt
och förlovade oss. Sen en fredag ringde Örebro Universitet och hade en
reservplats till Anestesisjuksköterska. På måndagen började jag.
Nu sitter jag här och är på god väg att nå fyra års universitetsstudier.
Tanken är att jag kommer medvetandesänka människor för att de ska genom gå operationer
och under denna medvetandeförlust slås andningen ut vilket är det primära för
mig att upprätthålla. I och med andning kommer cirkulationen och hjärtat med i
bilden. Så jag tar hand om det också så att ni kan sova gott medan kirurgen tar
hand om det som är fel. Ingen fara, jag finns här hela tiden vid er sida, för
jag är vuxen och utbildad för att ta hand om sjuka sköra kroppar i narkos.
Galet.
Tiden som bara springer iväg och kul att se hur mycket
erfarenheter som byggs på under dessa år. Tiden fortsätter gå och förändringar
kommer att fortsätta ske.
Senast idag fick jag höra om en stor förändring i någons
liv. Allt är inte för evigt.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar