Varför är det så att så fort man ska vara ledig lite längre eller ja ha sin årliga semester för den delen med så går det som i sirap att jobba?
Egentligen borde det vara tvärtom.
Att man har något att se fram emot och att det för den skull borde gå snabbare och vara roligare.
Puh.
Så fort någon frågar när vi ska åka till USA och jag säger 5 maj får jag ALLTID till svar:
Det är ju INTE AAAAALLS långt kvar ju!
Egentligen inte.
Men tiden fram tills nu har FLUGIT fram, bokstavligen, jag har verkligen inte hunnit med.
Men just nu går jag två steg fram och ett bak känns det som.
Försöker ändra inställning och tycka det är lika kul som alltid att jobba.
Men nej.
Vill mest gå och lägga mig så ytterligare en dag gått.
På detta försöka leva snålt fram till avresa med köpstopp och billigmat. Därav all potatis.
Dock är det tur i oturen att jag har ett helvetesschema späckat med jobb så att dagarna gå snabbt.
För som jag längtaaaaar!
Restarmen i mig har svultit sedan Barcelona i somras.
Både den och rastlösheten behöver gödas.
Kollade precis igenom en drös med bilder och texter från de där åren då jag flackade runt.
Så mycket konstiga gamla känslor som kom upp.
Ständigt ensam på flygplanet, mot nya äventyr.
Den här gången har jag dig att hålla i och luta mig mot.
Så skönt.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar