Målbilder, inställning och mental påverkan.
Man kan tycka vad man vill om det.
Jag kan tycka att det går till viss överdrift när jag läser vissa bloggar angående detta.
MEN att bygga upp mål i livet är något jag tror på och som har fungerat för mig.
Jag har alltid något mål i livet jag jobbar mot.
Stora som små, privat och inom yrket.
Jag delger sällan målen innan jag nått dem eller känner att jag är nära att nå dem.
Ett av mina mål i yrkeslivet har länge varit det här med anestesi.
Jag sa det lite löst tidigt, men innerst inne visste jag att det var dit jag skulle.
Redan i detta gamla inlägg var målet det.
Det hände under grundutbildningen, någon pratade och föreläste lite om det och jag minns att jag jag kände något där och då.
Jag har inte riktigt vågat skriva om det innan jag började läsa för jag är alltid rädd att misslyckas.
Att vara rädd att misslyckas ger en stor press på sig själv, på gott och ont.
Mest är det jävligt dumt, men det gör också att jag inte ger mig.
Men vet ingen om målet så kan ingen heller komma och säga att jag inte lyckats ta mig dit.
Nu har lyckats utbilda mig till det.
Mitt mål efter detta har givetvis varit att få ett jobb inom det.
Det har jag inte varit hemlig med att det har varit ett av mina mål, men hur gärna jag ville det och hur dåligt jag mådde innan fick det kunde jag inte riktigt skriva om.
Jag antar att jag fick känna på att känna mig misslyckad.
Nu har jag jobbet.
På måndag börjar jag, och det är nu det riktiga resan börjar.
(jag är så vansinnigt nervös ska ni veta).
Det jag vill komma till är att vad det än handlar om är mål viktiga.
Viktiga för att drivas framåt och utvecklas.
Om det så handlar om att lyckas göra biskvier eller bli astronaut.
Sedan är det okej att misslyckas eller att komma på påvägen att nej det här var inte min grej.
Även om jag har svårt att inte slutföra saker, så har jag lärt att inte till varje pris nå målet "bara för att".
För när det inte känns rätt så gör det inte.
Som det här när jag blev fotograf.
Jag hade ett mål att få jobba som fotograf inom mode/reklam.
Jag börjat bearbeta vägen mot målet. Under vägen när jag kom in i branschen så var fel i magen.
Jag kämpade på men något kändes inte rätt.
Nej, det här var inte min bransch.
Det som avgjorde att jag valde att lämna det var allt rövslickeri (ursäkta ordvalet) men det var exakt var det var. För att knyta kontakter och få jobb handlade det om att slicka varandras rövar och hålla en falsk fasad uppe.
Sådan har jag aldrig varit.
Jag klarar inte av det i yrkeslivet och allra minst i privatlivet.
Vänner som jag inte kan gå lite djupare med räknar jag bort.
Vill man ha mig får man hela mig och jag kräver stor del av den andra tillbaka.
Ytlighet och spel för galleriet har aldrig legat mig för.
Såldes har jag nu hittat en väg som fotograf som passar mig perfekt i kombination med mitt andra yrke.
Det har också varit ett av mina mål att kunna kombinera dessa.
Drömmar och mål är inte samma sak.
Jag har en dröm som jag vet och är väldigt nöjd med att den aldrig kommer bli verklighet.
Det är bara en skön dröm och fantasi, jag tror inte jag skulle gilla att förverkliga den drömmen.
Sådana bilder är också viktiga att ha.
Få drömma sig bort.
Dessa kan man berätta utan krav, eller så kan man bara hålla de hemliga för att dom är dina.
Just denna dröm är ingen hemlighet.
Jag skulle vilja bli pilot.
Mest för att gå längst fram på Arlanda med en alla ränderna på kavajen följt av en hord av besättningspersonal.
Dra den lilla väskan nonchalant bakom mig och gå LÄNGST fram.
Samt att få lyfta flygplanet och landa det och lyckas med en smooth resa genom luften.
Dessa vansinniga maskiner.
Det är min dröm.
Fast jag vet att det yrket inte är något för mig.
Nyhetensbehag landar nog snabbt och att traska längst fram på Arlanda är inte lika tufft varje dag.
Sen är jag värdelös på den sortens matematik som krävs för utbildningen och jag ser inte som en hök.
Men det är en rolig dröm.
Kanske är den en metafor för något annat.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar