när kolsyran spritter långt ut i minsta ven och läcker ut genom näsan : 131120


Idag log jag hela vägen hem.
Jag mimade med till låtarna i mina lurar.
Låtar som vi lyssnade på på avslutsningsfesten med Anestesiutbildningen.
Låtar jag inte riktigt orkat lyssna på, men idag orkade jag igen.


Det här inlägget har jag velat skriva så länge.
Jag har velat berätta om hur mycket energi och tid det här har tagit från mig.
Hur nedstämd och ledsen jag faktiskt varit för att jag inte fått jobb.
Jag har haft huvudvärk varje dag sen jag vet inte när.
Tror detta är en anledning.
Det är det jag varit kryptisk om.

Det började med att tre av oss fem som hade praktik här i Karlstad fick jobb från september.
Jag och Anna var inte bland de tre.
Jag och Anna var de som stod utanför.
Varför fick vi inget vettigt svar på.
Jag vill tro att det beror på att de har mycket mer erfarenhet som grundutbildadssk samt att en har en till specialist.
Nu i efterhand har jag fått höra rakt ut att de hade praktik på "rätt" operationsavdeling i rätt tid.

Enligt våra lärare i Örebro är det ALLTID studenterna från Karlstad som har svårast att få jobb.
En liten tröst i allt.
Största trösten ha varit att jag under tiden haft ett så sjukt roligt jobb.
Ambulansen.
Men ändå, man vill komma igång med det man läst, få det i händerna och få erfarenheten.
Anestesi är verkligen ett hantverk och håller du det inte vid liv så tappar du fort.
Så jag har legat i hela hösten.
Jag har ringt chefen till leda.
Frågat och frågat.
Inte gett upp.
Jag skulle in!

Detta kanske låter banalt, knasigt och underligt att känna så mycket för.
För det första funkar jag så när jag vill något så innerligt, då går jag helhjärtat in i det med känslor och hela baletten. Thats me.
För det andra så ligger det en jävla massa blod, svett, tårar och asgarv bakom vägen till att bli anestesisjuksköterska och då är det väl banne mig om jag inte ska få jobba med det.


En vecka långt in på hösten fick jag höra att det ljusnade.
Några vikariat började öppna sig.
Mitt hopp rör sig alltid okontrollerat och jag försökte få fatt i det men det hade redan rusat iväg till månen och log brett. 
Nu Erika, nu kommer det!
Så två veckor senare ringer jag och kollar läget.
Anställningsstopp.
STOPP.
Lika snabbt som mitt hopp rusar iväg rasar det rakt ner i marken.
Tappar luften.
De skulle inte få ta in några mer vikariat nu.
Samma dag hade chefen suttit med budget.
Stopp.
Men givetvis, OM det skulle ändra sig så hör jag av mig direkt, säger hon.
Stopp stopp stopp.
Vi vet ju alla hur generösa landsting brukar vara.
Inte skulle det stoppet hävas.

Så gick veckorna och jag föröskte dra i hoppet.
Hjärt och lungräddning så fanns det på min axel igen.
Pickade mig på axeln, kanske ändå?
Men störst var tvekan nu.
Tvekan satt på månen och hånade hoppet.

Så får jag ett SMS en dag. Ett SMS?!
Är du intresserad vill vi att du kommer på intervju.

Från vart vände detta?
Från när började hon skicka sms?

Både Anna och jag hade sökt jobb i Arvika.
Kanske hade det nått fram till chefen i Karlstad.

Intervju blev det i Karlstad.
Förra veckan.
Väntan dit var olidlig.
Väntan efter det har varit om möjligt olidligare.
Min telefon har ALDRIG varit så tyst i hela mitt liv.
Man kan verkligen stirra ut en telefon.
Till tystnad.

När det ringer från jobbet är det dolt nummer.
Tro mig om jag har hoppat till varje gång jobbet ringt senaste tiden.
Även blodgivningen har dolt nummer.
Många andra med.
Dolda nummer dessa veckor har försatt mig i takykardi deluxe.

Idag fick Anna jobbet i Karlstad.
Jag visste ju att så kunde det bli.
Så skulle det kunna sluta.
En av oss och inte den andra.

Jag satt hemma efter nattjobb. 
Sovit ganska lite och lite lagom labil.
Bröt ju samman.
Samlade mig en stund och lät en kvart passera för hon kanske var påväg att ringa.
Telefonen hade nu tappat all förmåga till ljud.

Så blev klockan lunch.
Jaha.
Nu väntar hon med att ringa de som inte fått jobbet till efter lunch.
Den känslan alltså.


Tjugo minuter senare ringer dolt nummer:
Jaaaa det är Eriiiiika, svarar jag i falsett.
Chefen.
Låter hon negativ eller positiv????
Det låter bra.
Hoppet är långt bortom månen och dansar nån jävla rymddans.
Jag försöker dra ner det lite iaf, för det kan vara annourlunda, hon låter alltid trevlig.
Så kommer orden.
Om du fortfarande är intresserad vill vi gärna erbjuda dig....
Ja fyrverkeri artilleriet hoppet gömde på var inte av denna värld.
Ja, det är ja ju, svarar jag så lugnt jag kan.

Jag avslutar vårt samtal med
Tack, du gjorde min dag.




Sen gick jag och Anna och hade vinlunch.


How am I gonna be an optimist about this?
I said I am gonna be an optimist about this.


e.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar