Hon flyttade in på min gata i stan när vi var 10 år.
Jag hade snedlugg hårt sprayad åt ena hållet, hon åt andra hållet.
Jag försökte få hennes vänskap genom att impa med att spela på min saxofon.
Ett ganska dåligt drag kan tyckas, men idag 18 år senare är hon fortfarande min allra bästa vän.
Min bästis.
Det gör så ont i mig varje gång.
Jag lär mig ALDRIG.
Hur länge har hon inte bott i USA?
Jag borde ha lärt mig.
Jag kanske inte tänker på det dagligen, men hon fattas mig, alltid.
Jag trodde jag klarade mig med en klump i halsen och lite tårade ögon när du vinkade från din bil och jag i min.
Fast nu när jag kom hem då brast det.
Herregudars.
Grinolle.
Det är därför jag måste få skriva av mig.
Jag önskar så att jag kunde vara där på en av dina bästa dagar i livet.
När ni får er Davinda.
Nu är det som det är och få se fram emot när du kommer hem nästa gång, med Davinda!
Den dagen (om den kommer) som ni flyttar hit.
Det kommer vara en av de lyckligaste dagarna i livet.
På riktigt.
De lite yngre dagarna.
Vi hörs och ses snart Linda!
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar