110724
Som många redan vet är jag en sjukt nostalgisk person. En person som lätt blir vemodig när fina saker tar slut.
Idag när jag traskade mellan bilen och dörren till sjukhuset för att påbörja ett kvällspass blev jag nästan tårögd av längtan.
Längtan efter en av de roligaste men också tuffaste perioderna i mitt liv.
Livet hade kraschat för några månader sedan och jag var i fullfärd att bygga upp det och det gick över förväntan.
Jag hade just startat sjuksköterskestudierna. Tentor och fester avlöpte varandra. Termin ett satte en hög ribba med högt tempo. Sommaren blev höst och jobbet på Cypern blev allt mer avlägset i takt med att brännan bleknade. Tyskland och livet jag aldrig ville lämna började så sakta bli främmande.
Nolletider och det var den här sommaren som Timbaland gjorde oss galna på dansgolven. The way I are kommer ALLTID vara speciell.
Den spelades i början av termin ett under den där speciella tiden.
Den spelade P3 när jag gick till jobbet i eftermiddags.
e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar