Hemma.

Då var vi hemma.
Ligger i nybäddad säng efter en välbehövlig dusch.

Jag ligger på fel sida sängen och åt fel håll känns det som. Knas.

Det känns hemma men vemodet över Värmlandsgatan ligger kvar som en svag dimma framför mig. Som om vi lämnat något som aldrig kommer igen. En tid som är förbi. Fast jag antar att det är den vanliga sentimentala sidan som alltid kommer när något tar slut, och ett nytt äventyr tar vid.

Mina ben och fötter är ömma. Allt är uppochner och jag vill få ordning och fixat med mina idéer bums!

Fast det kommer ta tid och det får ta tid.






Det är härligt med vita trägolv, spröjsade fönster, vattenutsikt och grönska... Allt det mitt i stan.

e.