(första skälvande dagen på op öst)
Är det möjligt?
Kliniska examinationen blev igår godkänd och summa summarum blev
fina ord och bekräftelse på att jag kanske kan lite av det här med anestesi.
Jag har skrivit ihop rapporten till examinationen på XX
antal sidor och ska bara läsa igenom och skicka in ikväll.
Arbetet, det sk PMet jag skriver med Annica är inskickat,
postern vi ska redovisa PMet med är klar och även den fick fin fint beröm, jag
tar åt mig ganska mycket då jag tecknat fina bilder till den.
EN dag kvar att åka till Örebro, och det är för att redovisa
postern och PMet.
Sedan ska jag bara dit för klassfest dagen efter, sen ska jag
aldrig aldrig mer åka den jävla vägen till Örebro (nu ljög jag givetvis, men så
utbränd är jag på den).
Jag har endast fyra praktikdagar kvar.
Som jag sagt förr är
det med ett visst vemod.
Det kommer att blir så skönt att inte vara student mer. Jag
kräks på att vara student. Jag vill flyga själv nu. Det är ett sunt tecken
antar jag på att man är redo att prova detta nu. Jag är dock evigt tacksam
Mattias som senaste tiden släppt mig mer och mer men alltid finns där som en
backup.
Som idag, det var han och jag som byttes av på en sal.
Normalt är det han, en anssk till och jag. Den tredje behövs liksom inte.
Han hjälpte mig att söva (då är vi alltid minst två även de som inte är studenter). Sen gick han.
Normalt är det han, en anssk till och jag. Den tredje behövs liksom inte.
Han hjälpte mig att söva (då är vi alltid minst två även de som inte är studenter). Sen gick han.
Jag minns under fältstudierna på Op Väst när jag inte
fattade ett jota av något. Jag såg en anestesisjuksköterskestudent en termin
före mig som själv stod och pillade, mojjade och dolade inne på salen. Utanför
stod handledaren och skruvade på sig.
”Åh det är så jobbigt att inte få göra något, jag MÅSTE
lägga händerna på ryggen och hon ska ju göra det här själv nu”
Jag tittade storögt på och tänkte att dit kommer ALDRIG jag.
Jag insåg först idag att det är precis där jag är och
faktiskt har varit ett tag.
Så känslan av att få bli sin titel kommer bli oerhört skön
men OJ vad jag kommer sakna Op Öst och faktiskt Mattias.
Jag nämner bara han nu
för det är han jag gått med 80% av tiden. Jag kommer sakna hela stället. Men
sådan blir jag ju alltid.
Vemodig och sentimental.
TYYYPISKT MIG!
Nu känner jag vemod för att lämna Öst men ser med förväntan
fram emot sommaren och Ambulansen.
EXAKT JAG!
Älskar nya äventyr hatar att lämna gamla.
Jag vill ha allt på en gång.
Från och med måndag börjar ett 16 dagars maraton av praktik/ambulansutbildning/ambulansjobb/skola!
Men vettni vad, trött kommer jag vara, men varje dag är innehåller massa roligheter!
(sen att jag redan nu har ont i halsen och känner att kroppen är utsliten glömmer vi för en stund)
(sen att jag redan nu har ont i halsen och känner att kroppen är utsliten glömmer vi för en stund)
Å å å å om bara TRE dagar kommer Linda, Elsa och Dave!
e.
psst dagens pepplåt:
Lev lite efter;
What are you waiting for?
psst dagens pepplåt:
Lev lite efter;
What are you waiting for?
