Visar inlägg med etikett TheNurseWork. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TheNurseWork. Visa alla inlägg

sjuktbra yrkesval : 140501



För ett år sedan på dagen gjorde jag min första dag någonsin i en Ambulans.
Idag gjorde jag min första dag som anesteisjuksköterska på jourtid.
Inte riktigt tänkt att jag ska gå de jourer när vi bara är två anestesisjuksköterskor än, men en miss i schemat så fick det bli så.
Tack och lov ett lugnt första pass.
Så firar jag första maj!


Att vara sjuksköterska är så enormt brett.
Det finns så många vägar att ta.
Det finns bara en negativ sak med yrket sjuksköterska.
Lönen och löneutvecklingen som inte existerar.
Utöver det älskar jag mitt val av yrke.

Det finns alltid nya vägar att utforska om man skulle tröttna på den väg man är inne på.
Just nu trivs jag väldigt bra där jag är och jag har insett att former av akutsjukvård passar mig.
Jag är glad att jag fick chansen att prova Ambulansen, det var en kort period, men enormt lärorik och jag skulle gärna utveckla mig mer där, men just nu har jag hur mycket som helst att lära i min profession som anestesisjuksköterska.
Alltså det är så jäkla roligt.
När man tror att man har fattat och börjar få koll på något, ja då kommer något nytt och man får lite nervöst ont i magen tills man reder upp det (förhoppningsvis).
Lite utmattande är det ju.
Så idag när jag kom hem tog jag mig en nap vilket jag aldrig gör.
Tokdäckade över en timme.

Jag hade tänkt träna.
Så valet var att fortsätta sega eller ta tag i saken.


Nu sitter jag här, pigg alert och fräsch i kolan efter att ha kört ett flåsigt pass.
Jämt lite svett om foten.


Sen gick jag med ett leende på läpparna hem, ja på tre minuter då, genom ett soligt inre hamn.
Vilket jävla läge vi har på vårt boende.
Love it.

Trots vissa orediga tankar så har varken du eller jag något att klaga på.
Överhuvudtaget.
Arbetet i vården ger verkligen perspektiv.
Igår mötte jag ett öde så ofattbart att det hela lät som en film.
En fruktansvärd film.
Det var ingen film, den där personen hade upplevt det, hade gått igenom det.
Hur mycket kan en människa stå ut med?
Idag mötte jag en person jag mött tidigare i yrket.
En person som har så mycket sjukdom gömd i sin kropp.
Hur mycket kan en kropp stå ut med?
Jag hade även ett kort möte med en väldigt gammal person.
Är det ens värdigt att operera?
Ja vad har man för val.
Hur länge kan en kropp stå ut?

I arbetet inser man hur tacksam man bör vara.
Hur viktigt det är att njuta.
Livsnjuta.
Lova mig att ni njuter lite mer av livet idag och för resten av era liv?


e.


pssst.. lägg till i din träningslista:

high on heels : 140410


Ibland vågar man inte skriva om det som är bra heller.
Det är som att jag är rädd att det ska förlorat då.
Fast efter att ha pratat med min bästa Linda om vissa saker har jag bestämt mig för att återta mig själv.
Livsnjutaren.
Jag har liksom tappat henne ibland senaste tiden.
NJUT VAR MINUT.

Så nu tänkte jag berätta för er hur jag dansade loss till Buffalo Stance tidigare idag,
bara för att glädjen spratt till och endorfinerna rusade runt efter träningspasset.

Den här veckan har jag minst en gång om dagen tänkt på hur bra jag trivs på mitt nya jobb.
Ju mer det oväntade händer och ju mer planeringen kastas om, ja desto roligare tycker jag det är.
Så länge man inte tappar fattningen givetvis. 
Det finns ju gränser.
Men det har varit ett lagomt kaos att arbeta fram till ordning varje dag.
Det är just då jag gillar jobbet extra mycket.
Man kan tro det ena och så händer det andra.

Sen att denna vecka toppas med en utvecklingsdag och på kvällen en fest med kollegorna känns bara som grädden på moset.
Passade mig perfekt den här veckan.
Sen att jag tydligen ska ställa mig på en scen i sumodräkt framför hela AnOpIva är ju en annan story.

Så för att fira veckan plockar jag fram ett par klackar!
Herrejösses jag har inte gått i klackar sen kriget, men kände att våren är på intåg (även om vädret inte visar det) och det är ett par riktigt bekväma klackar.
Men som vanligt blir jag närmare två meter.
Å vem bryr sig?


Herregud älskar denna gamla godingen med N Cherry


 Fredagskänslan på det, yep.

e.

en makalös manick : 140225


Vi står redo att söva en patient som ska genom gå en stor planerad operation.
Plötsligt måste vi blåsa av allt.
Flytta ut patienten och förklara vad som händer.
In på två hjul kommer en  annan patient som behöver en akutoperation.
Få fram och på med blodpåsar innan operationen får starta.
De där blodpåsarna är på väg till salen men det känns väldigt långt tills att de kommer.
Påsarna på plats.
Hänga på dem, söva och starta operationen i ett svep.
Stor blödning och kroppen kräver att vi håller fysiologisk balans.
Så allt kan bli lagat igen.
Så anatomin kan bli fixad av operatörerna.
För att det ska ha nån nytta måste vi se till fysiologin.
Annars blir det bara en lagad kropp.
Nu blir det en lagad kropp med ett liv.
Livet och kroppen alltså.
Vilka häftiga grejer det är.



Det var min dag på jobbet.


e.

att ge sig hän : 140127



Dagar blir till veckor och tiden rinner mellan mina fingrar.
Jag har lusten men tröttheten tar överhanden varje kväll.
Så tills jag kommit på rätt köl igen får ni leva med sporadiska inlägg.
(Jag trodde det skulle gå snabbare att komma till rätta än det gör).

Jag far fortfarande i min bergochdalbana på jobbet.
Ju fler saker man inser att man kan hantera, ju vidare blir ens synfält och man inser att det finns så mycket mer att hålla koll på än jag från början trott.
Op Väst som är min arbetsplats ska jag villigt erkänna var lite skrämmande att komma tillbaka till.
Jag hade det SÅÅÅ bra under min praktik på Op Öst, min trygga tillvaro.
Väst hade har bara gästspelat på några veckor, och de veckorna var bra men de var lite skrämmande också. Inte alls samma stämning som på Öst.

Men OJ vilken skillnad det är nu när man kommer som kollega.
Om det beror på det eller något annat vet jag inte.
Jag känner bara en enorm skillnad och det där "skrämmande" är jag inte riktigt bekant med längre.

Dock har jag kommit till en punkt.
En vändpunkt.
Sådana här vändpunkter får jag alltid på nya jobb och praktikplatser.
När det står en upp i halsen på att vara alert, glad, framåt, på och alltid villig.
Varje människa möter dagar då klockan ringer extra hårt in i öronen och dagen liksom fortsätter i den där sega dimman.
Det är helt ok så länge man gör sitt jobb.
Men som student eller ny på jobbet tillåts du aldrig ha de där dagarna.
Det är nog det som är mest utmattande.
Fast mest är det glädje, glädje som gör att man vill ge sig hän.
Jag avslutade på topp i fredags.

De senaste två helgerna har jag spenderat på ett nytt ställe i stan.


Ett festligt ställe som har krävt festliga förfester.
Verket.
Karlstads nya nattklubb som ligger i connection med CAVA42.

Själva stället är inte så anmärkningsvärt.
Trevliga vakter och personal i entrén men sen tar servicen fullkomligt stopp.
Barerna har fattigt innehåll och stroppig icke tillmötesgående personal.
Tråkig attityd.
De hade innan byggt en förväntan på inredning och att gamla Nöjesfabriken skulle vara omgjort.
Inte så värst.
Här hade jag vänt i dörren om det inte fanns något mer.
Men de har något.
De har det bästa dansgolvet.
De har näsa för bra DJs.
De levererar house på högsta tänkbara volym.
De skapar en känsla av att "här kan jag stå tills solen går upp".
Som jag längtat efter att bara ge mig hän.
Nu finns stället.
Hoppas bara de jobbar upp resten av stället så kommer de i alla fall få en stammis.
Gillar du inte house finns gamla rockbaren kvar vägg i vägg, och det lugnare CAVA42 fungerar som lounge.


Glöm inte bort att ibland, då och då, ge er hän.
Vad det än handlar om.
Det är en underbar känsla att bara låt sig dras med.

e.




bergochdalbana : 140116


Varje kväll kommer jag hem och känner hur tungt det är.
Huvudet.
Det är så tungt för det är så fullt.
Jag har en bild framför mig där huvudet är till bredden proppat.
Inte en pinal till får plats.
Jag däckar oftast innan tio.
Försöker sova så jag får rensa ut allt i huvudet.
Dock vaknar jag och enbart hälften av allt har hunnit bearbetas och en ny dag tar fart.
Mitt i allt detta ler jag som ett fån samtidigt som jag tvivlar både en och två gånger på mig själv, på vem fan som godkände min legitimation?

Typ såhär? Fånler och skallen spricker liksom.

"Så nu kan du bocka av det, nu kan du det"
Säger min handledare efter ännu en ny operation jag sett EN gång.
Ursäkta KAN?
Det går i en rasande fart och jag antar att jag utvecklas även om det inte sker i samma takt.
Det är en bergochdalbana.
Självförtroende far än upp än ner.
Det kan vara dag till dag, operation till operation eller stund efter stund under ett ingrepp.
Som igår, efter en dag innan som varit lätt kaotisk fick jag äntligen en kontrollerad situation.
Jag satt precis och tänkte alltså vad skönt att få känna sig bra, så BAM från ingenting sticker patienten iväg åt ett håll patienten inte alls visat att den var påväg åt.
Snabbt på allt, gasa, kör PÅ PÅ PÅ och så var vi på lagom höjd igen puh!
Ja jag fixade det!
I eftermiddag hade jag en relativt på pappret "lätt" patient och med en lätt huvudvärk tänkte jag, åh nu ska jag köra en "vanlig skolnarkos", som på praktiken.
Nä då kommer en anestesiologen och sätter på saker jag inte är riktigt van vid och rattar runt och lämnar mig med en typ av narkos jag inte alls tänkt mig.
Men visst, det var ett tillfälle att lära, återigen, så summan blev mer intryck och ännu mer ny kunskap!

"Jag har hört att det går bra, att du tar för dig och är duktig"
Ord man är svältfödd på i denna bergochdalbana.
De kom så lägligt och jag sög åt mig varenda ett.

Sen gick jag hem i detta vackra vinterland.
Jag gick igenom delen av staden där allt började.
Där jag börajde min sjukvårdskarriär för tolv år sedan.
Då när jag jag var påväg åt ett helt annat håll och hade inte en aning om hur långt jag skulle gå.
Med kaffemornar, pillerpåsar och blöjbyten varvat med städ/tvätt och promenader.
Ibland skulle jag vilja stå hos vissa av de där tanterna igen, fast nu, om de levde, som den jag är idag.
Prata med dem som jag är nu, hjälpa dem igen.
"Bara" brygga kaffe, räkna piller i en påse utan att veta ett skit om vad som är i påsen och be dem svälja dem, och säga att det är bra för dem.
Ge dem saft i sugrör och prata med dem.
Hålla min varma hand på deras arm och ge en bit smörgås.
Hälla vit Ajax i skurhinken och städa inför julen hos dem.
Bara för en dag.

Fast när jag kom hem längtar jag efter imorgon.


e.

första veckan av resten av mitt liv : 140111

Dramatisk rubrik?
En vecka av det nya året är över och således en vecka av mitt nya liv.
Nej, inte kost, träning och andra jefla nyårslöften folk sprätter ur sig.
Nej som en person med titeln Anestesisjuksköterska.
Ja titeln har jag haft längre, men man kan inte kalla sig det förrän man arbetat/arbetar med det.
Nu så.

Det är en omställning på många plan.
Framförallt det här med att mestadels gå dagtid nu under en längre tid framöver.
Jag antar att man vänjer sig, hittar rutiner osv för ett sådant liv.
Just nu funkar det med nöd och näppe.
Jag vill INTE sinka träningen även om det flera gånger denna vecka varit jävligt nära för detta överfulla och mörka gym.
Dagtid är min bästa träningstid så när jag kom dit i fredags (slutar lite tidigare då) strax innan tre och det fortfarande var ljust ute, vilken skillnad, vilken energi och så mycket mindre folk.
Tröttheten beror på omställningen att jobba dagtid men just nu också på en överhettad hjärna.
Mitt mål efter jobbet var att antingen läsa på inför morgondagens operationer eller läsa på det jag känt att jag haft lite svårare för under dagen.
Hjärnan är helt full.
I bästa fall öppnar jag böckerna, läser en rad och lägger ihop.
Denna vecka har P varit hemma och varit sjuk så det blir lätt att man hellre myser ner sig i soffan med honom och fortsätter kolla på Breaking Bad (sjukt bra serie för övrigt).

Jag antar att det får väl vara som det är, det är en inkörningsperiod så småningom kommer väl även den här båten på rätt köl igen.
Även om hon guppar lite ojämnt så ler hon från öra till öra när hon står där och lägger masken över patienten och startar flygningen.
Trots bra utbildning och praktik så finns så mycket kvar att fylla på med.
Det finns så mycket oskrivet på avdelningen så man "ska" veta, som ingen förutom de som jobbat där i 20 år kan veta. Den kunskapen är inte helt lätt att nå.
Det kommer ta tid, och det måste få ta tid att klara detta.
Igår såg jag Susanne som började fyra månader innan mig och jag tänkte;
Herregud, gör hon det DÄÄÄR, det där, ska jag JAG förväntas kunna det om fyra månader?!
Så där går jag hela tiden och tänker, ska jag klara det där sen, snart?
Ska jag kunna, ska jag behärska, hur och framförallt NÄR förväntas jag kunna vissa moment?
Så igår sa jag till Susanne när vi pratade om detta:
"Ja, jag klarar ju mig nu på nivån efter två veckor, visst undrar man saker men jag klarar ju det"
Jag just det Erika, kom jag på mig själv.
Just det, du klarar av där du är NU.
Du kanske inte ska tänka på hur du ska klara av allt SEN.
Fokusera på nu. Idag och imorgon.
Inte längre. Absolut inte.
Sen är det så, att ALLT kommer man inte hinna se under inskolningen, så är det bara.
Speciellt inte akutalarm ute på sjukhuset.
Vissa saker händer ofta, vissa saker händer en gång var femte år.



Så med den insikten efter första veckan i mitt nya liv kände jag mig lite lugnare och jag sprang som bara tusan på löpbandet. Jag fick sådan energi på fredageftermiddagen att när jag kom hem vid fem tiden tog tag i att städa ut julen innan helgen.
Så skönt att ha det gjort och vakna idag i en ren och lugn lägenhet.
Sådant njuter jag av.


Jag njuter även av att laga mat och baka.
Mackor äter jag inte så ofta. Dels för att jag tycker det är ganska tråkigt.
Dels för att jag vill minska lite på de snabba kolhydraterna.
Utan att för den skull äta nån som helst diet eller livsstil.
Jag menar jag käkar godis och dricker läsk in emellan.
Men, idag gjorde jag rostat bröd och te till frukost.
Hur gott?
Så  kom jag på att Anna gett mig ett recept på ett lite mindre kolhydratrikt rostbröd.
Så det har jag nyss bakat:

4 dl mandelmjöl
4 dl profiber
4 msk husk
3 tsk bakpulver
2 tsk salt
6 ägg
125 g smör
5 dl fet yoghurt 

Bland de torra ingredienserna
Vispa ägg pösigt
Smält smöret
Blanda yoghurt och ägg och häll i smöret
Blanda i den torra blandningen
Häll i limpform med bakplåtspapper
170 grad varmluft i 50 min

Smakar jäkligt gött faktiskt!
Å bröd är ju alltid enkelt och i och med äggen blir detta mycket mer mättande.



e.



tjugotretton : 131231

Då kör vi, tillbaka blicken av tvåtusentretton eller tjugohundratretton. 
Ja vad är rätt i det egentligen?
Hur som helst mitt 2013 kan jag nog sammanfatta som karriäråret.
Det som hände och det som jag jobbade för var för förändring i min karriär och så blev det.
Som jag tidigare har skrivit om är mål något jag jobbat mot hela tiden, stora och små, i yrkesliv och privat.
Detta året har jag nått mitt mål och jag är så glad för det. 
Jag är så glad att jag nådde det inom detta år. Att jag fick reda på det innan helgerna.
För efter det har jag kunnat slappna av, tagit enomt tröttheten och känslorna.
Vilket behövdes inför ledigheten.
Men låt oss kika på året helt enkelt, jag ska försöka dra det kort.
En GIF för varje månad och några rader bara.
Inte fler delar i flera inlägg, för det är ganska tråkigt för er faktiskt.

Januari

Den där höstterminen som jag också skrivit så mycket om avslutades denna månad.
Det med bravur!
Redan 2 januari hade tenta för att den 14 januari ha ytterligare en och däremellan inlämningar och opponeringar. Ja det var kaos. Jag grispluggade verkligen.
Mitt i allt det här fastnade jag i Fifty Shades böckerna som så många andra.
Vissa hatar det andra älskar det. Nog pratat om det.
Men när höstterminen gick över till vårtermin firades det.
Anna och jag hade en liten egen tentafest och helgen mellan terminerna drog jag till Sthlm och kusin.
Då var det vinter. Sibirisk kyla så att säga.
En helg jag verkligen behövde. Med LaChapelle på Fotografiska, sena nätter, hotshots och frostskadade tår.
För sen kom vårterminen.
Måndagen började vi praktiken på Op Öst i Karlstad.
Eufori!
Jag gjorde även min sista natt på Ortopeden.
Jag gjorde min sista schemalagda dag. Då visste jag inte om det var det sista.
Sen dess har jag bara jobbat extra, och det var länge sen nu.

Februari

Livet började komma tillbaka efter höstens plugg plus jobb.
Nu var det enbart fokus på praktik och plugg. Jobbade bara extra när jag kände att jag orkade och hann.
Ja några pass var jag tvungen att ta av rent ekonomiska skäl.
Jag började träna redan i januari men fick nu mer och mer flyt i det och kom igång till mitt gamla jag.
Ja helt enkelt livet återvände!
Jag fyllde givetvis år som alla andra år i februari och slog till med en "mellanstadiedisco" fest.
Hyrde en gymnastiksal och lekte klassiska gamla skolgymnastiks lekar som spökboll!
Hur lyckat som helst, jag tror INGEN hade tråkigt på den festen, så nedrans kul!
Vi tre pluggvänner firade att alla tentor var klara med middag och bubbel, för mycket för tidigt för vissa Annor. Sus och jag stannade kvar men hon ville inte med ut på svir men kära Åland var ju ute och svirade så jag hakade på henne på en oförglömlig dansnatt!

Mars

Tog ett break med Branäs med P och Barr det var grymt skönt häng! Jag bildade hög med mina vippor (Matilda och Agnes) och månadens största händelse;
Linda och Dave får sin Elsa.
I samma veva är folk gravida till höger och vänster och jag får aldrig någon ordning på vem som ska ha när.
Så fyllde mitt hjärta år också. Det är fint med födelsedagar.

April

Ja jag minns inte när jag fick veta det. Men det var uppenbart att vi inte skulle få jobb inom anestesin direkt. Både jag och Anna ville göra något annat under sommaren, något kanske ligger lite närmare anestesi än avdelningen. Jag hade under vintern varit på uttagning till Ambulansen.
Karlstad Ambulansen ringde någon gång mars/april och erbjöd mig sommarvikariat.
Så så skulle det bli.
I övrigt innehöll mars mycket festligheter.
Påsken med familjen, eventuellt gick jag ut och svirade då med? 
Året i Örebro skapade ganska mycket festligheter i allt kaos. Jag antar att det var vårt sätt att koppla bort plugget.
 April gav även en helg i Sthlm hos kusin dit vi även lurade Alex och gjorde en natt ute med dem och min älskade Robban. Vilken helg!
Inte nog med det, så möttes kusinerna Skandal i sitt esse någon vecka senare, för att fira Görans 50 års dag. Ett kalas som går till historien.
Jag klippte även min frisyr mer "luggig" än tidigare.
Men största nyheten i April var chipsen RANCH återkomst.
Ä N T L I G E N.

Maj

Jag tog mina första stapplande steg inom ambulanssjukvården.
Jag hade inskolning, slutspurt i skolan och på praktiken.
Det här var en vansinnes månad. På vardagarna hade jag praktik och övrig tid skolades jag in på Ambu.
Jag hade uppsövningen och klarade mig och därmed var jag klar med praktik.
Jag tog en avstickare, efter ett seminarium stannade jag frivilligt i Örebro hos Alex och gjorde stan osäker. 
Syster fyllde fint och bjöd på himlen och änglarna till tilltugg.
Min bästa fina lilla ananas Matilda sjöng på avslutning med sin kör.
Så blev jag smällsjuk som ett brev på posten.
Alldeles lagom till att Linda och deras fin fina Elsa skulle komma hem.
Hem kom dom och jag kurerade.
Äntligen fick jag vara med underverket. 
Kärlek vid första ögonkastet.
Som grädde på moset kom Sara och Andreas Tyra!


Juni

Så tog det där galna året slut!
Allt godkänt klart och i hamn, nu var det examensfest deluxe som gällde!
Lyckan och känslan, ahhhhh.
Sen kunde jag inte vara lycklig ut i fingertopparna, jag hade faktiskt inte jobbet ÄN.
Men jag kämpade på med ambulansen och det var ju så vansinnigt roligt det med.
Älskade Matilda fyllde sju och fick konsertbiljetter till Yohio, LYCKAN!
En sommarhelg i storstan utvecklades till att kusin blev av med sitt hem abrupt på obestämd tid pga renovering en sen kväll precis innan vi skulle ut och göra staden.
Helt galet fick vi kasta ut köket i vardagsrummet, tills vi lessna och drog ut på stan och bodde senare på hotell.


Juli

Som vi alla vet var det en sjukt varm och fin sommar.
Första sommaren på några år då jag inte hade någon semester. Givetvis.
Men eftersom det iaf var Ambulansen jag jobbade på så grisjobbade jag och var lite längre ledig i schemat ibland och jag tog då tillfällena i akt.
Åkte och badade med vänner, besökte syster och familj på kusten, åt räkor vid vattnet, njöt av inre hamn ett stenkast bort och av någon anledning firade vi 4 juli (?) mest för att ses antar jag.
Jag, Anna och Sus firade examen (igen) vid Sus smultronställe på Hammarö. 
Helt ljuvligt dygn (dock inte så varmt då, frågan är om det var i juni reda? jäjä).
Dock bestod juli mest av jobb och en enorm trötthet.

Augusti

Denna månaden var jag mest ledig av sommarens månader.
En hel vecka hade vi, jag och P.
Vi sket i att sommaren varit varm och drog till Mallis iaf.
Bara vi.
Kusin hade eminent 30 års fest när vi landade.
Barrner mfl skapade nostalgikväll. Jag sov efter nattpass i trädgården.
Åt sushi till frukost.
Projekt sovrum startade.
Vi skaffade bil. Riktig bil. Med lån.

September

Vi hittade möglig kladdkaka som någon lämnat i vård garderob på julfesten.
Kräks.
Jag gick med Matilda på hennes första konsert, hennes stora idol Yohio och hade hel dygn tillsammans.
Så mysigt!
Minimajs fyllde år och fick sin första freestyle, känns som det här med musik var ett genomgående tema på deras födelsedagspresenter i år.
Sovrummet blev klart och jag berättar för P varje kväll hur mycket jag älskar, ja sängen. 
Jag rakade bort kanterna på sidecuten och visade mig vigast tillsammans med min syster i vighetstävling mot våra män dvs inte så svårt att vinna.
Och träningen tog riktigt riktigt god form och stannade sedan hela hösten.

Oktober

Hösten var sprakande galen bländande.
På många vis.
Framförallt hade jag ett yrke som gjorde varje arbetsdag fullkomligt galen, givande, rolig och intressant.
Men, frustrationen över att inte få komma åt det man kämpat för senaste året gjorde att det inte fullt ut gick att njuta av det underbara med Ambu. Tyvärr.
Ett jobb jag rekommenderar alla sjuksköterskor intresserade av akutsjukvård att prova.
Jag älskade varje sekund av det!
Fast jag inser idag (och även då) att får jag inte göra det jag läst till blir jag galen.
Just nu. Mitt i hösten med besked som grusade hoppet OM och OM igen kändes det tungt.
Så för att strunta i det gjorde jag roliga saker, förutom jobbet.
Åkte på romantiskt dygn i storstan och besök hos kusin efter det.
Införskaffade äntligen en helt fungerade UGN efter dryga 1,5 år utan.
Jag var i mit esse och bakade och bjussade.
Fick prova Mary Kay och fortsatte träna.
Underbart!
Möjligheten till träning på BRA tider var något av det absolut bästa med Ambu.
Jag tränade med Sara och Tyra.
Pär fick bryta sig in i Annas postfack.
Kenneth visade mig Sveriges största pizza, i Huddinge.
Jag åt råbiff.
Jag skulle förbli en optimist om det hela intalade jag mig.

November

Nej vi har anställningsstopp för vikarier i Karlstad.
Med det gick jag in i November.
Jag kände hur jag inte mäktade med mer av grusat hopp.
Nu måste det släppa snart, annars får jag tänka om.
Cava42 slog upp sina portar som den bästa krogen i stan och vår kvarterskrog.
Jag och P firade både årsdag för förhållandet och förlovningsdag.
Jag tog galna självporträtt, målade om soffbord, köpte ny matta, gjorde klart sovrummet.... allt för att skingra tankarna som bara malde.
Är du fortfarande intresserad vill vi att du kommer för en intervju, kommer som ett sms.
Glädjen, förhoppningarna och väntan.
I slutet av månaden hade jag ett vikariat till slutet av sommaren 2014 som Anestesisjuksköterska.
WAAAAOOOOIIII!

December

Så kom julmånaden, advent jul och alltihop, och med den längtan!
Jag skulle göra mitt sista pass på Ambu i mitten av december, dessförinnan dansade jag loss på julbordet vid Lucia.
En vecka innan jul startade jag mitt anestesivikariat, i en vecka, sen skulle det bli två veckor LEDIGT.
För första gången på över ett år, på riktigt ledigt.
Jag bakade julgodis, tomtade för vipporna för att förstärka deras tro, tränade, sög ut det sista jag kunde ur Ambulyckan och fånlog när jag klädde mig i grön pyjamas på CSK Op Väst igen.
Ja julen kom med lutfisk och ledighet, ingen snö men en stor dos Linda, Dave och Elsa vilket tillsammans med ledigheten var den bästa julklappen.
Slutet gott, allting gott.


Shoot 2014, vi fortsätter som den sista tiden det här året va?
Det tycker jag, börjar i alla fall med att skåla in det med mina bästa vänner!

Med denna pepplåt kan vi starta 2014!

Gott Nytt År!


e.


det är en ynnest att få vara ledig : 131221


Lycka och glädje.
Sedan sommaren 2012 har jag varit ledig en ynka vecka.
Jag började plugga i det där rasande tempot jag tidigare skrivit om.
Jag gav mig in i ett nytt arbetet och hade praktik under våren.
När jag var klar och färdig för yrket, ja då började jag ett annat yrke.
Nytt igen, nya människor igen. Kunna nya saker igen.
För att sen gå tillbaka till det jag läste till och börja jobba med det, inte på samma ställe som jag hade längst del av praktiken och kände mig lite hemma.
Nej på den andra avdelningen jag bara varit en kort period under praktiken.
Ja varför inte, nya människor och nya möten, igen.
Det har varit en fantastik första vecka på mitt nya jobb och jag är så glad att det här året ändå blev som det blev.
Jag fick vänta på jobbet jag utbildat mig till men det gav mig möjlighet att hinna få inblick i ett annat jobb jag länge funderat på om det var något för mig.
Summa sumarum är att jag hittat två sjukt roliga och intressanta grenar som sjuksköterska.

Men nu är jag trött.
Så inni bängen trött.
Å lagom nog går jag nu på två veckors ledigt.
Utan lön, det är ingen semester, men det är ledigt.
Jag njuter till fullo av det även om jag förvisso inte kan sova.
Vaknar tidigt oavsett läggdags.

Nu ska jag vara ledig, få tillbaka dygnsrytmen och jag ska ligga på sofflocket, äta praliner och se på dåliga julfilmer.
Ja fy i helvete vad gött.
Plus att Linda kommer hem under dessa två veckor, perfekt!
Så umgås med Linda och Elsa, äta praliner på söffa och träna.
Det är vad jag ska ägna min tid åt.


Ser du en sjuksköterska med nagellack eller fixade naglar menas det att hon är ledig.
Har hon satsat på akrylnaglar är hon ledig länge.
Jag har inte haft sådana här sedan jag bodde i Tyskland 2007/2008.
Kanske inte är riktigt min stil? Men det känns lyxigt.
God Jul till mig själv.


Julen tar form här inne även om den lyser med sin frånvaro utanför.
Regn regn regn.
Mest av allt älskar jag min låda som bär en skog av hyacinter.
Det krävs många hyacinter för att doften ska bli nog stark, nu är den det!



Efter stora julstädet idag slog jag in de första klapparna.
Ja alla klappar är inhandlade, maten också nästan.
Det är bara granen och pyntet kvar, det roligaste, och bäst av allt, jag har TID att göra jul.

Det här året är liksom som natt och dag mot förra året.
Då var så jag stressad att jag mest ville grina.
Tre tentor och ett par inlämningar mellan 21 december till 11 januari tror jag att det var.
Sinnes.
Julefriden infann sig inte riktigt då.
I år är det all in!
Ett lass med snö skulle inte sitta dumt, speciellt tycker jag Elsa ska få lite snö när hon ska fira sin första jul i Svedala!



e.

it´s all coming back to me now : 131218


Så var man igång.
Hjärnmos, trött som en tok men känslan.
Känslan.
Ahhh känslan.
Nog för att jag mestadels känner mig som en förvirrad femåring som yr runt så kommer känslan ibland.
Känslan över hur det ska kännas.
När man lyfter, svävar och landar.
Försätter någon i obalans, balanserar upp fysiken och jobbar med att hålla balansen tills att det är dags att återgå till egen balans och vakna upp igen, att lyckas göra det med god fysik och vitalitet genom hela resan.
Ja, det är så vansinnigt intressant och roligt!

I ett halvår har kunskaperna delvis legat i dvala och väcks sakta åter.
Första dagen mindes jag knappt fram och bak på ett laryngoskop och kastades in i svåra intuberingar, även svåra för de garvade narkossyrrorna som snart når pension och har en GRYM erfarenhet.
Då kan ni tänka er att det var svårt, och stå med det som det första man gör efter ett halvår phu!
Men sakta men säkert kommer det tillbaka och Celine Dion sjunger i bakgrunden allt högre;
"It´s all coming back to me now...."
Å ju högre de tonerna blir, ju skönare blir känslan.


WWAAAAWWWAAWWEIIIWAAAA!



e.

drömmar och mål : 131213


Målbilder, inställning och mental påverkan.
Man kan tycka vad man vill om det.
Jag kan tycka att det går till viss överdrift när jag läser vissa bloggar angående detta.
MEN att bygga upp mål i livet är något jag tror på och som har fungerat för mig.

Jag har alltid något mål i livet jag jobbar mot.
Stora som små, privat och inom yrket.

Jag delger sällan målen innan jag nått dem eller känner att jag är nära att nå dem.
Ett av mina mål i yrkeslivet har länge varit det här med anestesi.
Jag sa det lite löst tidigt, men innerst inne visste jag att det var dit jag skulle.
Redan i detta gamla inlägg var målet det.
Det hände under grundutbildningen, någon pratade och föreläste lite om det och jag minns att jag jag kände något där och då. 
Jag har inte riktigt vågat skriva om det innan jag började läsa för jag är alltid rädd att misslyckas.
Att vara rädd att misslyckas ger en stor press på sig själv, på gott och ont.
Mest är det jävligt dumt, men det gör också att jag inte ger mig.
Men vet ingen om målet så kan ingen heller komma och säga att jag inte lyckats ta mig dit.
Nu har lyckats utbilda mig till det.
Mitt mål efter detta har givetvis varit att få ett jobb inom det.
Det har jag inte varit hemlig med att det har varit ett av mina mål, men hur gärna jag ville det och hur dåligt jag mådde innan fick det kunde jag inte riktigt skriva om.
Jag antar att jag fick känna på att känna mig misslyckad.
Nu har jag jobbet.
På måndag börjar jag, och det är nu det riktiga resan börjar.
(jag är så vansinnigt nervös ska ni veta).


Det jag vill komma till är att vad det än handlar om är mål viktiga.
Viktiga för att drivas framåt och utvecklas.
Om det så handlar om att lyckas göra biskvier eller bli astronaut.
Sedan är det okej att misslyckas eller att komma på påvägen att nej det här var inte min grej.
Även om jag har svårt att inte slutföra saker, så har jag lärt att inte till varje pris nå målet "bara för att".
För när det inte känns rätt så gör det inte.
Som det här när jag blev fotograf. 
Jag hade ett mål att få jobba som fotograf inom mode/reklam.
Jag börjat bearbeta vägen mot målet. Under vägen när jag kom in i branschen så var fel i magen.
Jag kämpade på men något kändes inte rätt.
Nej, det här var inte min bransch. 
Det som avgjorde att jag valde att lämna det var allt rövslickeri (ursäkta ordvalet) men det var exakt var det var. För att knyta kontakter och få jobb handlade det om att slicka varandras rövar och hålla en falsk fasad uppe.
Sådan har jag aldrig varit.
Jag klarar inte av det i yrkeslivet och allra minst i privatlivet.
Vänner som jag inte kan gå lite djupare med räknar jag bort.
Vill man ha mig får man hela mig och jag kräver stor del av den andra tillbaka.
Ytlighet och spel för galleriet har aldrig legat mig för.
Såldes har jag nu hittat en väg som fotograf som passar mig perfekt i kombination med mitt andra yrke.
Det har också varit ett av mina mål att kunna kombinera dessa.

Drömmar och mål är inte samma sak.
Jag har en dröm som jag vet och är väldigt nöjd med att den aldrig kommer bli verklighet.
Det är bara en skön dröm och fantasi, jag tror inte jag skulle gilla att förverkliga den drömmen.
Sådana bilder är också viktiga att ha. 
Få drömma sig bort.
Dessa kan man berätta utan krav, eller så kan man bara hålla de hemliga för att dom är dina.
Just denna dröm är ingen hemlighet.
Jag skulle vilja bli pilot.
Mest för att gå längst fram på Arlanda med en alla ränderna på kavajen följt av en hord av besättningspersonal.
Dra den lilla väskan nonchalant bakom mig och gå LÄNGST fram.
Samt att få lyfta flygplanet och landa det och lyckas med en smooth resa genom luften.
Dessa vansinniga maskiner.
Det är min dröm.
Fast jag vet att det yrket inte är något för mig. 
Nyhetensbehag landar nog snabbt och att traska längst fram på Arlanda är inte lika tufft varje dag.
Sen är jag värdelös på den sortens matematik som krävs för utbildningen och jag ser inte som en hök.
Men det är en rolig dröm.
Kanske är den en metafor för något annat.


e.