Mellan skog och gård har skrivit en inlägg om hur vår bakgrund speglar känslan inför akademisk utbildning och hur vår bakgrund faktiskt kan avgöra huruvida man tar en sådan utbildning.
Jag är nära vän med
Mellan skog och gård och har nog alltid sett oss ha ganska lika i bakgrund och uppväxt. Vi har växt upp tillsammans och haft tät relation länge.
Inlägget fick mig att tänka till om min bakgrund. Hur den påverkat.
Omedvetet och medvetet mot att läsa akademisk utbildning.
Texten fick mig att inse att det faktiskt finns några skillnader i våra bakgrunder, vilket kanske har gjort att våra känsla inför akademisk utbildning är ganska olika.
Mina föräldrar har inga högutbildade jobb, de har aldrig haft pengar att ösa över oss.
De har ändå aldrig fått mig att känna att vi skulle ha det knapert, vilket jag idag vet att vi haft.
De har alltid satt mig och min syster först. De har alltid gjort så mycket de kan för att vi ska må bra.
Det är först som vuxen man faktiskt börjar förstå och bli riktigt rörd av tanken.
Idag har de det bättre ställt, och än idag ger de oss allt de kan och orkar.
Under min uppväxt fick jag prova fritidsaktiviteter hit och dit, jag minns inte att jag fick höra att de inte hade råd. Nu valde jag aldrig några dyra aktiviteter, men allt kostar.
Det enda som jag då märkte att andra gjorde som inte vi gjorde var långa utlandsemestrar och långa fjällsemesterar. Jag tänkte inte så mycket på det och det drabbade mig inte det minsta.
Jag tyckte somrarna och vintrarna var fantastiska i alla fall.
De såg till att jag fick prova slalom vilket jag fastnade för och de försökte få mig till min släkt i Dalarna så jag fick åka.
Ingen av mina föräldrar åkte så det var liksom inte naturligt för dem, ändå försökte de ge allt när de såg att vi hade något intresse.
Jag tror att "bristen" på utlandet gjorde att jag själv sedan åkt hit och dit för att se och upptäcka.
Jag vet inte när det är bäst att göra det, men för mig har det varit perfekt att göra det efter 16 års ålder.
Då minns jag det och kunde insupa det på ett helt annat sätt.
Nog om det.
Akademisk utbildning.
Vad jag nu läst angående detta är att det för vissa bara är en sak som man kommer att göra och det är aldrig något snack om det, det kommer bara liksom medan det för andra är en kamp mot släkt/familj och sig själv att klara av.
I mitt fall är det något jag har inpräntat långt in i ryggmärgen.
Från min ömma mor.
Hon fick aldrig chansen att läsa. Hon är ett läshuvud och hade klarat det galant. Hon hade alla förutsättningar utom en familj med ekonomi som kunde ge henne det.
Så vad jag upplevt är att det något min mor verkligen ville ge mig och min syster.
Så till den grad att hon så länge jag kan minnas har sagt:
"Man SKA ha en utbildning!"
Menat på ett bra sätt. Aldrig menat att pressa.
Fast för mig blev det en press.
Fast omedvetet.
Jag har alltid klarat skolan bara jag läser. Bara jag nöter.
Så mitt första mål att komma in på den gymnasielinje JAG ville som hade ett högt intag klarade jag.
Jag gav mig fasen på att få poäng som skulle ta mig in.
Valet av gymnasielinje var upp till mig. De la sig inte i mer än att det skulle vara behörighet inför universitetet. För det SKULLE man ju läsa.
Jag gick Estet Bild & Form.
Jag förälskade mig i fotografi.
Här startade min inre konflikt.
Jag ville satsa på det.
Inte på akademisk utbildning.
Så hörde jag mammas ord i bakhuvudet.
Omedvetet tror jag hon var besviken på att jag inte valde universitetet.
Fast när jag väl valt min väg som fotoassistent och mot andra skolor med fotoutbildningar så stöttade hon mig. Hon visade ingen besvikelse, men jag tror. För det kom här och var en gliring om att "det är BRA med en utbildning att falla tillbaka på".
Jag gav mig inte.
Jag vägrade. Jag ville prova annars visste jag att jag skulle ångra mig.
Jag ville själv få veta, för inga av mina föräldrar kunde säga hur det var att vara fotograf inom den bransch jag ville in i, de hade aldrig sett den världen.
Så gick åren och jag hankade mig fram.
Tills jag en dag kände att den branschen inte var min.
NU är det dags att tänka om.
Valet blev att byta genre inom fotografi och inte behöva ha det som huvudinkomst då det stressade mig något vedervärdigt.
Så DÅ valde jag en akademisk utbildning.
Nästan så jag inte ville säga det till mamma.
Det gjorde jag givetvis.
Hon blev glad.
Jag var nöjd med mitt val men med en fruktansvärd ångest.
Inför tentor.
Det var faktiskt till 70% det som gjorde att jag inte valde akademisk utbildning tidigare.
Jag trodde mig inte klara något så stort som
TENTA.
Jag är fortfarande alltid vansinnigt nervös inför tenta.
Jag kan allt ALLT kvällen innan och är så rädd att det ska försvinna under tentan.
Den stora ångesten försvann efter första tentan när jag fick veta hur det gick till.
Nervositeten kommer aldrig försvinna.
Idag har jag två akademiska utbildningar med mig.
Jag ångrar mig inte en sekund av min väg dit.
Nu har jag en balans mellan de två yrkena.
Min mor är mäkta stolt över ALLA mina utbildningar, inte bara de akademiska, hon är stolt över mina resor och val.
Jag vet att hon är stolt över mig, oavsett om jag läst på universiteten eller inte.
Men, jag tror hon är glad att vi, jag och min syster, har tagit möjligheten till en akademisk utbildning.
Då alla inte har det privilegiet.
Så jag förstår henne.
Att vilja något så innerligt och inte få möjligheten.
Det måste vara fruktansvärt.
Jag har alltid getts möjligheten att prova det jag vill, och således lärt mig att inget kommer gratis, oavsett bakgrund, men eftersom jag fått möjligheten har jag också lärt mig att kämpa och vara envis.
För vill du något så satsa allt du har, du har inget att förlora, för om du har möjligheten TA den och förvalta den!
e.
