ni har mig trogen till döden skiljer oss åt : 140510





Från Blåjeans och Frank till idag när de döper sina album till Röd, Tigerdrottningen och fortsätter att leverera.
Jag har varit fast från först ljud som träffade min trumhinna. 
De tog sig an min hjärtsäck och bosatte sig där. Alldeles precis runt hjärtat mitt.
Jag kan inte förstå att de lyckas.
Gång på gång, år efter år.
Jag menar hur kan de få ihop de texterna igen och igen, och bli unika igen och igen.
Det är inga lättskrivna texter. 
Det kan lätt bli fel med den typen av texter. 
Men det blir aldrig det.
Det blir rätt.
Hela tiden.
Antingen så innefattar produktionen en hel del droger eller så är det galna hjärnor som skapar dessa texter och musik.


Jag faller platt varje gång.
Platt och blir matt.
För varje gång lyckas de borra sig rakt in i min tankeverksamhet.
Som om de läste mina tankar och skrev lite texter sen.

Ja jag vet att så här känner ungefär flera miljoner av Sveriges befolkning angående Kent.
Men även det är ju sjukt.
Hur kan dessa lite speciella textrader och ibland toner träffa rätt till såååå många?
Det är svennebananigt att digga Kent idag.
För Kent har blivit så stora att det tagit sig an hela Sverige.
Det är inte längre som när blåjeans spelades.
Nej det är det inte MEN det är ju det som är magiskt med dom.
Att de faktiskt nått fram från Frank ända in i så många svenska hjärtan.
Jag tycker det är mer svennebanigt att lämna något man älskar och njuter av bara för att vi blev fler som lyssnade till samma sak.
Det om något är urlöjligt.
Håll dig till det du tycker och stå för det.
Det är respekt.


En gång när jag bodde i Sthlm satt jag och väntade på bussen på Kungsholmen. 
I min cdfreestyle (som man hade då) snurrade Kent.
Då gick Jocke Berg förbi två centimeter från bänken jag satt på.
Surrealistiskt att höra honom och sen gick han där.
Hallå du sjunger för mig nu fast du inte vet.
Tack.


Jag kommer aldrig lämna er Kent även om hela världen skulle ta efter och falla för er.
Ni har mig trogen tills döden skiljer oss åt.


Sa jag att jag var på en av de exklusiva klubbspleningarna Kent gör igår?
Magi.
Fem spelningar och en fick Karlstad.
Bugar ödmjukt.


e.

neondrömmar och silverkyssar : 140504



Jag hade en bild klar framför mig hur jag skulle sminka mig på vår 30 års fest i slutet av maj.
När jag började leta detaljer till min make up så blev jag väldigt förvirrad.
Så mycket inspo!

Utan att avslöja för mycket så passar inte allt som finns på denna inspoboard till det jag ska ha på kroppen.
Jag måste helt enkelt gå back to basics och se vad har jag på mig och sålla bort därefter.
Tyvärr går nog neonsminket bort, men ska DEFINITIVT på till summerburst!!!!

Åhå vad roligt detta är!

All in bara!


e.



sjuktbra yrkesval : 140501



För ett år sedan på dagen gjorde jag min första dag någonsin i en Ambulans.
Idag gjorde jag min första dag som anesteisjuksköterska på jourtid.
Inte riktigt tänkt att jag ska gå de jourer när vi bara är två anestesisjuksköterskor än, men en miss i schemat så fick det bli så.
Tack och lov ett lugnt första pass.
Så firar jag första maj!


Att vara sjuksköterska är så enormt brett.
Det finns så många vägar att ta.
Det finns bara en negativ sak med yrket sjuksköterska.
Lönen och löneutvecklingen som inte existerar.
Utöver det älskar jag mitt val av yrke.

Det finns alltid nya vägar att utforska om man skulle tröttna på den väg man är inne på.
Just nu trivs jag väldigt bra där jag är och jag har insett att former av akutsjukvård passar mig.
Jag är glad att jag fick chansen att prova Ambulansen, det var en kort period, men enormt lärorik och jag skulle gärna utveckla mig mer där, men just nu har jag hur mycket som helst att lära i min profession som anestesisjuksköterska.
Alltså det är så jäkla roligt.
När man tror att man har fattat och börjar få koll på något, ja då kommer något nytt och man får lite nervöst ont i magen tills man reder upp det (förhoppningsvis).
Lite utmattande är det ju.
Så idag när jag kom hem tog jag mig en nap vilket jag aldrig gör.
Tokdäckade över en timme.

Jag hade tänkt träna.
Så valet var att fortsätta sega eller ta tag i saken.


Nu sitter jag här, pigg alert och fräsch i kolan efter att ha kört ett flåsigt pass.
Jämt lite svett om foten.


Sen gick jag med ett leende på läpparna hem, ja på tre minuter då, genom ett soligt inre hamn.
Vilket jävla läge vi har på vårt boende.
Love it.

Trots vissa orediga tankar så har varken du eller jag något att klaga på.
Överhuvudtaget.
Arbetet i vården ger verkligen perspektiv.
Igår mötte jag ett öde så ofattbart att det hela lät som en film.
En fruktansvärd film.
Det var ingen film, den där personen hade upplevt det, hade gått igenom det.
Hur mycket kan en människa stå ut med?
Idag mötte jag en person jag mött tidigare i yrket.
En person som har så mycket sjukdom gömd i sin kropp.
Hur mycket kan en kropp stå ut med?
Jag hade även ett kort möte med en väldigt gammal person.
Är det ens värdigt att operera?
Ja vad har man för val.
Hur länge kan en kropp stå ut?

I arbetet inser man hur tacksam man bör vara.
Hur viktigt det är att njuta.
Livsnjuta.
Lova mig att ni njuter lite mer av livet idag och för resten av era liv?


e.


pssst.. lägg till i din träningslista: